Att leva ett liv - inte vinna ett krig

November är en månad som är tung på många sätt, det blir vintertid och mörkt, löven faller av och förmultnar, naturen luktar som den lever - i träda. Jag försöker alltid se det bästa ur varje situation, november är inte min bästa månad på året, men jag städar, lagar goda grytor, tänder massa levande ljus och kryper ihop i soffhörnet. Rätt vad det är så är det första advent och då kan jag ta fram mina vinteränglar, mina vinterljusstakar och byta gardiner, snön faller förhoppningsvis och det mörka försvinner Varje årstid har sin charm. Jag tänker att november är månaden som ger tid för eftertanke, att bara vara i hemmets lugna vrå, läsa böcker och se på serier. December är årets kortaste månad, det händer mycket i december i min familj, vi är många som fyller då inklusive jag själv. Oftast försöker jag ta lite långledigt i mellandagarna för att vila upp mig inför ett nytt verksamhetsår på jobbet och en ny termin för min tonåring. Att träffa goda vänner och familj är härligt för själen och det gör vi i december. Många skratt och mycket diskussioner uppstår när vi ses och det berikar. Så även om november är tung så finns det alltid något att se fram emot. Om jag betänker alternativet så är ju november bara en månad som alla andra att leva och frodas i. 

Att vara sig själv, stå upp för sig själv och att aldrig låta någon annans smutsiga fötter traska genom själen är ledord för mig. Det är Mahatma Gandhi som har myntat detta, en människa som har myntat många tänkvärda citat. Det har alltid varit ledord för mig. Jag tänker också på Bob Marleys ord: Vem är du att döma det liv jag lever? Jag är inte perfekt och jag behöver inte vara det! Innan du börjar peka finger mot mig var säker på att dina händer är rena!

Det ligger mycket i det, vem är jag att döma andra, om inte jag dömer andra vill inte jag heller bli dömd. Jag pekar aldrig finger åt någon, jag har inte rena händer, jag är inte perfekt men jag är Cissi! Och det är good enough!

Jag följer Stina Wolter på Instagram, vilken underbart härlig människa som bjuder på sig själv, som till varje pris vill förminska den hysteriska kroppsfixeringen som genomsyrar hennes sprudlande inlägg fyllda av glädje, självironi och samhällssarkasm, dä visar hon upp sin kvinnlighet för alla som vill se. Det ger styrka och kraft att följa henne. Men hon får så mycket kritik och skit från våra medsystrar. Som tycker att hon är äcklig, som tycker att hon är för mycket, att hon borde skämmas att lägga ut sig på Instagram, att hon borde gömma sig i stora bylsiga kläder och typ banta. Jag skräms av dessa kommentarer på hennes inlägg, jag skräms över att vi kvinnor inte kan hålla ihop och våga vara den vi är, att se ut hur vi vill och klä oss hur vi vill. Det är varje människas födslorätt! 

Jag själv är inte särskilt komfortabel med min fysik, jag vet att den enda som kan göra något åt det är jag, men så tänker jag att vadå jag är den jag är, take it or leave it. Om det ska handla om utseende är jag inte intresserad. Det som är viktigt är själen. Yttre skönhet var viktigt för mig när jag var ung, nu när jag snart är på mitt 49:e år är det inte lika viktigt längre. För mig är själen viktigare dvs. personligheten. Har du ett vackert inre blir du vacker per automatik utanpå också. Jag bestämde mig en dag för att ta kort på mig själv utan en tråd på kroppen - ja skratta ni - och det var faktiskt väldigt befriande, det tog ett par dagar innan jag tittade på bilderna men när jag gjorde det så tyckte jag faktiskt att - det här är jag och jag är stolt, stark och trygg med det! Jag hade aldrig kommit så långt om jag inte hade följt Stina Wolters Instagram. Och bara det är egentligen beklämmande - att någon annan människa ska vara den som öppnar mina ögon så att jag ser mig själv som den vackra varelse jag och alla andra är. 

Jag försöker leva som jag lär, men det är inte lätt, jag har lätt för ups and downs i livet, det är som en berg och dalbana, jag grubblar, blir sömnlös och nedstämd för att rätt vad det är komma tillbaka och ta livet med ett skratt och ta dagen som den kommer. Här och nu pratar vi ofta om, men det är inte så lätt att leva här och nu, har du ett tungt bagage med dig från ditt förflutna så är det inte lätt att bara släppa den ryggsäcken och leva här och nu. Det finns så mycket som behövs bearbetas och det är inte alltid lätt att utföra carpe diem. Däremot kan vi lättare sluta grubbla på framtiden, den har ju inte kommit den, den är ju inte här. På så vis lever jag här och nu, jag tar en dag i taget, jag ser sällan framåt och grubblar över det, jag grubblar över det som varit. Det är ju som min kompis brukar säga till mig "jävligt korkat att grubbla över något som redan hänt och som jag inte kan göra något åt" och det är ju sant. Det är ju så oerhört sant och viktigt att ta till sig. Det som har varit har farit, det kan jag inte göra något åt, men i dag kan jag göra om och göra rätt. Och det är befriande att tänka så. 

Jag läser om Me too och tänker att det är bra att vi uppmärksammar trakasserier på olika sätt och nivåer. Trakasserier förekommer i alla samhällsklasser, åldersgrupper, genus och även i djurvärlden. Vi kan aldrig tillåta någon form av trakassering vare sig om det handlar om sexuell sådan, eller om mobbing eller om etnicitet. Ecce homo sa Jesus - Se människan! Och det försöker jag göra. Jag tror gott om alla människor tills de bevisar motsatsen. Så vill jag också bli behandlad. Jag måste dock säga att jag tycker - förlåt alla medsystrar och feminister - att Me too börjar gå till överdrift. Det handlar just nu bara om mäns sexuella trakasserier, men det vet ju både ni och jag att även vi kvinnor har en förmåga att trakassera sexuellt. Jag säger inte att sexuella trakasserier är på något vis okej, det är hemskt och trasar sönder de människor som blir utsatta, jag säger bara att det är helt oberoende av kön som diskussionen ska föras. Ett nej är alltid ett nej, det har jag lärt mina söner, det lärde också min pappa och mamma mig när jag hamnade i tonåren. 

I dag drar jag ett tarotkort och får fram Åtta i vatten: Du känner att du behöver gå vidare. Det som en gång intresserade dig har förlorat sin charm och du söker efter mer mening och bekräftelse. Du har utvecklats andligt och känslomässigt och nu längtar du efter att lämna det förflutna bakom dig. Dessa ändringar kommer inte att gagna dig på det sätt du önskar. De inre sökningarna efter svar belönas nu. Låt inte något hindra dig från att gå din rätta väg. Om du känner ett tomrum i ditt liv, fyll det med hälsosamma saker! En omplacering eller förändring i ditt arbete eller i relationer är nu möjlig. 

Jag får också upp ett "hoppande kort" Page i eld: En spännande ny möjlighet kommer som kommer i din väg! Änglarna vägleder dig till att helhjärtat omfamna den här nya utmaningen. Det kan verka som en utmaning men det är du redo för. Blända människor med din originalitet och uppfinningsrikedom! 

Jag tar tacksamt emot dessa kort och tolkar dom som att livet är på rätt väg, att det du önskar kan du få, att det du ger också kommer åter till dig. Att min personlighet och mitt yttre är mer än good enough, att jag är jag och stolt, stark och trygg! 

Livet är här och nu, jag försöker släppa ryggsäcken, ta dagen som den kommer och inte blicka framåt. Men jag ger fan i Carpe diem, jag orkar inte springa runt och fånga dagen, utan jag njuter av det som finns mitt framför mig. Skratta mycket, Lev livet och älska alltid! 

Namaste <3 Cissi Blomman 

Inre frid

Ibland kan jag känna mig så ensam.
En ensamhetskänsla som inte går att ta på. Jag är inte ensam, jag har mina söner, goda vänner, mitt jobb och mig själv. Men ändå har jag emellanåt en känsla av ensamhet. Ju mer jag städar hemma, tänder ljus, läser en bok, ser på en bra serie, bloggar eller bara är så finns känslan där hela tiden. Att livet flyger ifrån mig, att allt jag gör med mitt liv är att jobba, äta, sova och städa. Det är inte good enough för mig. Livet är här och nu, jag vill leva ett liv, inte vinna ett krig. Vecka ut och vecka in jobbar jag 8-17, stämplar, leder, fördelar, administrerar, organiserar, ser till att jobbet flyter på. Jag försöker orka ta hand om mig själv och hemmet däremellan, men jag är på långa vägar inte alls lika framgångsrik hemma som på jobbet.
Jag vill göra så mycket mer än vad jag gör idag; jag vill resa, bo utomlands, jobba med något som ger mig total tillfredsställelse, jag vill ha tvåsamhet men ändå inte, jag vill skratta, vara glad och känna att jag lever ett liv som är gott. Men på något vis kommer jag aldrig dit.

Ibland känns det som att jag lever mitt liv i det förgångna, med minnen som jag plockar fram och vårdar. Minnen är som pärlor på ett halsband, skinande och blanka när man vårdar dom, men om halsbandet går av rullar pärlorna in i mörka hörn och glöms bort. Min gammelfarmor vårdade sina minnen ömt. Jag minns att jag satt uppflugen på hennes köksbänk, vi bakade och pratade. Hon pratade om sina livs minnen. Hon kunde gråta när hon tänkte på hur hon som 15-åring valde sig själv och sitt liv före sin mamma som blivit änka och hade små barn. Hon kunde gråta när hon mindes att hennes mamma aldrig hann få ut sin pension innan hon gick bort. Hon kunde skratta åt saker som hon och hennes familj gjort i början på 1900 talet och hon fick mig att lova att jag skulle vårda mina minnen och aldrig glömma var jag kommer ifrån.

För varje morgon jag vaknar och känner mig glad, då är det en bra dag. En dag som är ett oskrivet blad i mitt livets bok. Jag vill så gärna fylla min livsbok med bra saker, med roliga saker, allt som gör mig glad. Men ändå gör jag det inte. Jag trampar på utan att se mig om, utan att se om det finns vägskäl som kan ge mig ett bättre liv. Jag har alltid varit en dagdrömmare, jag reser oerhört mycket i tanken, men det räcker inte. Jag vill något mer. Jag vet bara inte vad jag vill. Och det är det som är mitt största problem, jag vet inte vad jag vill.
Jag vill vara en bra mamma, jag vill göra ett bra jobb, jag vill vara en bra människa och en bra vän. Men framför allt så vill jag vara Cissi. Jag vill leva det liv som gör att jag känner harmoni, glädje, livslust och värme. Hur ska jag göra då? Jag försöker leva som jag lär, vara ute i naturen, fotografera, läsa bra böcker, omge mig med saker och ting som gör mig harmonisk.
Jag har en destruktiv personlighet inom mig, på ett sätt är jag nog väldigt dubbel. Den harmoniska, positiva Cecilia som vill utvecklas och leva ett gott liv. Den destruktiva, mörka Cissi som gör allt det som inte är bra för vare sig kropp och själ. Jag har alltid varit så. Jag vet att jag har ADHD trots att den inte är diagnostiserad eller medicinerad. Den ådran, personligheten är också min största drivkraft, det är den som gjort mig till den jag är i dag, den som tagit mig framåt. Hade jag inte haft den drivkraften hade jag troligen varit på ruta ett eller kanske inte ens vid liv.
Men det är också den ådran som drar ned mig emellanåt, som gör att jag ser allt i moll, att jag rannsakar mig själv, stänger mig inombords och grubblar.

Senaste året har jag grubblat så mycket, haft så många sömnlösa nätter att min kropp har rasat. Senaste månaderna har jag brottats med olika former av tandproblem, nackhuvudvärk, ryggvärk och magsmärtor. Jag förstår att det kommer från mina grubblerier och min sömnbrist. Jag förstår att tankens kraft är stark och att själen visar mig genom att kroppen fallerar att jag behöver göra något.
Jag går på akupunktur för spända muskler och sömnbesvär. Jag går på avslappnande massage för att få min mur att mjukas upp. Jag bloggar, läser och fotograferar för att sluta grubbla. Efter några sejourer av samtalsterapi så har grubblandet minskat betydligt, mina känslor av skuld och skam över den jag är och det jag gjort har släppt. Just skuld och skam är känslor som förgör, som förstör kropp och själ. Jag förstår att jag behöver tänka positiva tankar, att negativa tankar släpper lös energier som är skadliga. Att allt ältande - eller overthinking som de säger over there - gör att min kropp totalt rasar ihop.

Innan jag skilde mig kände jag mig också ensam, en ensamhet i en så kallad tvåsamhet är den värsta sortens av ensamhet. När jag sedan blev ensam så som jag ville kändes det bra, jag kände att jag kunde leva mitt liv, det liv jag önskar. Barnen är stora och har sina liv, de behöver inte sin mamma lika mycket, det är en ensamhetskänsla även det. Vem är jag om jag inte är mamma?! Fredagsmys är ett minne blott, ett minne jag vårdar ömt. Alla våra helgkvällar i huset när vi tände massa ljus, åt god mat tillsammans, hängde i soffan och kollade på Fångarna på fortet, Idol, Melodifestivalen, gladiatorerna osv. är minnen jag bär med mig. Jag har hela tiden trott att jag skulle tycka det var skönt när barnen flög ut ur boet och klippte navelsträngen, men det är inte den känslan jag har. Jag är stolt över att de har bra liv och att de är lyckliga, men jag känner mig väldigt glömd. Jag är säkerligen inte ensam om att känna så. Någonstans har jag läst att tvåsamhet har några faser i livet som gör att de hamnar i skilsmässostatistiken. När barnen är små, när barnen blir tonåringar och när barnen flyttar ut. För min del kom vi till fas 2, när barnen hamnar i tonåren. Vi - deras far och jag - hade så oerhört olika syn på tonårsuppfostran, på hur livet skulle levas som tonårsfamilj, bråken blev fler och fler, jag blev tröttare och tröttare och till slut gick det inte längre. Jag sörjer att jag inte kunde hålla ihop men familj, det är en känsla av misslyckande som jag grubblat mycket på. Jag ångrar inte beslutet men jag undrar om jag hade tagit beslutet om jag vetat hur saker och ting utvecklat sig. Jag är osäker på det.

I dag har jag dragit kort från mina fyra olika kortlekar; Ärkeänglarnas orakelkort, Gudinnornas vägledning, Änglaterapi och Änglatarot. Jag fick upp fyra kort som jag har försökt tolka efter bästa förmåga; Ärkeängel Camael:"Ditt livssyfte leder dig till ett välsignat karriärbyte". Gudinnan Diana: "Håll dina tankar, känslor och handlingar stadigt fokuserade på ditt mål så kommer du att nå det". Änglaterapi: "Du får stöd av energier från kristaller i din nuvarande situation" Änglatarot: "Lyckliga tider. Gör upp positiva, optimistiska, långsiktiga planer. På rätt väg". Ur samma tarotlek Änglatarot får jag ett "hoppande kort" - det är kort som ska studeras noggrant då det är ett budskap från ovan: "Missa ett tillfälle. Missnöjsamhet eller tristess. Öppna dina ögon inför möjligheterna".
Hur tolkar jag dessa kort? Jag väljer att tolka dem precis som de är. Att jag behöver lyfta blicken, tänka positivt, se framåt och ta för mig av livet. Att inte ge upp för destruktiva tankar, grubblerier och det som har varit. Att endast behålla de pärlor av minnen som är goda och att börja leva i nuet.

Jag känner att gudinnan Dianas kort ska jag skriva ut här i bloggen som en tankekraft till mig själv och alla andra som vill läsa. Det får bli the card of the day. De andra korten tar jag också till mig givetvis, annars skulle jag inte dragit dem.

Budskap från gudinnan Diana: "Ståndaktighet innebär att man håller fast vid ett beslut och inte tillåter sig att rubbas av yttre krafter. Föreställ dig att du är som en mäktig ek, med rötterna djupt förankrade i Moder Jord. Känn din solida styrka och hur du stadigt växer uppåt. Var viss om att vad som än händer kommer du att lyckas! Dina grenar kan vridas och vändas när du böjer dig mot ljuset, men dina orubbliga avsikter kommer att se till att inga vindar kan "blåsa bort" dig från ditt uppdrag. Ta ansvar för din kropp, din tid och ditt sinne och håll dem fokuserade på ditt mål!"

Vilka fina kort jag fått för dagen, budskap som är konkreta och som jag kan jobba med. För visst är det så att jag rätt vad det är känner tristess och missnöjsamhet, att jag då sänder ut negativa energier till universum och som omedelbart sänder tillbaka detsamma. Självklart ska jag lägga upp positiva, långsiktiga planer, självklart ska jag leva det liv jag önskar här och nu. Inte mår jag bättre av att leva i det förgångna och älta det som har hänt och som ändå inte kan göras ogjort.

Jag tycker det är fint det där med eken. Jag brukar när jag försöker somna tänka mig att jag går över en äng, solen strålar och värmer mig, vinden smeker min hy och rufsar till mitt hår. Jag ser en ek, en stor och ståtlig ek som i majestät sträcker sig upp mot himlen. Jag går fram till eken som öppnar sin stam och jag går in i eken. Mina fötter blir till ekens rötter, jag sträcker upp händerna mot ekens krona och mina händer och armar blir till ekens grenar. Jag känner hur jag blir ett med eken och jag känner mig hel, stark och stolt. Har jag tur så somnar jag där. Men ibland har jag varit kvar i eken länge och känt känslan av styrka och stolthet. Det är en bra känsla, en känsla av kraft. Att då mitt gudinnekort tar fram att jag ska föreställa mig som en ek är lite surrealistiskt men så oerhört coolt. Det är ju detta jag tror på. Det jag alltid trott på. Naturen är en helande och läkande kraft.
Jag ska ta mig ut i naturen och vara mer utomhus, jag ska rensa bort negativa, destruktiva energier och vara Cissi - den positiva och glada med en livsgnista och energi som få har. Det är dags att borsta bort dammet, vända ansiktet mot solen och låta skuggorna falla bakom mig.
Namaste <3 Cissi blomman

Höstens färger och harmoni

Hösten är här, regent öser ner och termometern visar 11 grader. Jag älskar hösten och dess mörker, jag tänder ljus, pyntar hemmet med saker och ting som får mig att må bra och hänger i soffan framför en bra serie eller film. Jag älskar att titta på serier - Vikings, Game of Thrones, Sons of Anarchy, The Shannara Cronicle, Twin Peaks och Taboo har jag följt via HBO. Nu är det Outlanders jag följer, en oerhört välgjord serie som ger mig feelgoodkänsla. En varm pläd, serie på TV:n eller en bra bok är en lisa för själen mörka höstkvällar.

Sommaren har varit bra, vädret kanske inte alltid har tyckt som jag men den har varit bra. Jag var rädd att saknaden av husvagnen skulle bli svår men det blev det inte, det var den tiden, det livet. I sommar har jag varit mycket ute, Nyköpings hus och vallarna med Nyköpingsån som porlar och virvlar förbi, en och annan båtresa har det också blivit. Jag har hyrt stuga i Dalarna med sonen och hans kompis, det var en upplevelse att åka i en liten Skoda Felicia 40 mil i värmen utan AC med två långbenta tonåringar, men det gick bra. De var glada och positiva, de fiskade, badade, skejtade och käkade på restaurang med mig. Det var helt underbart. Jag var ensam mestadels av tiden, satt på en bänk och såg ut över Orsasjön och dess fantastiska utsikt, jag mediterade, vandrade och bara var Cissi. 

David och jag har också hunnit med att vara på Åland två gånger. Första gången vi var på Åland i år träffade vi vår glömda släkt vi haft och har på Åland, som jag hittade genom gedigen släktforskning. När jag berättade namnen på de släktingar vi hade där visste min mamma och moster genast vilka de var, de hade träffat dem många gånger under de somrar de hälsade på sin mormor, min gammelmormor, men de hade aldrig förstått att dessa "tanter och farbröder" var deras mormors kusiner, de hade heller inte förstått att deras mormor kom dit som liten med sin familj vandrandes över isen från Finland för att bosätta sig och arbeta på de gårdar som tog emot arbetskraft. Min gammelmormors mamma, pappa, syster och moster kom dit sekelskiftet 1899-1900. Hennes moster blev kvar och så även hennes ättlingar. Det är dessa ättlingar vi i somras var och hälsade på. Min mamma, pappa, moster med man, David och Love åkte dit för att besöka de platser vår släkt bott och brukat. Det var en så rolig resa. Så mycket skratt, och släkten som egentligen är långväga, det är min mormors sysslingars barn och barnbarn, var så lika oss i så mycket. Jag var oerhört lik många av dem till utseendet. Det var en häftig känsla, jag har aldrig känt mig lik någon men nu gjorde jag det.

Vi åkte till en gård som min mamma och moster ofta var tillsammans  med sin mormor. Även min mormor och morfar var ofta där. Nu var stället övergivet och ett ruckel men mamma och moster ville prompt in. Min mamma vågade dock inte gå över det höga gräset så till vår förtjusning bar min pappa henne in över tröskeln så hon fick komma in i huset en sista gång. Som vi skrattade, vilken syn och upplevelse. Jag har givetvis kort på detta men av respekt för min mor så lägger jag inte ut det här. 

I september var jag och David återigen på Åland, vi åkte runt på öns skördefester och smakade av deras skörd, vi träffade återigen släkten på Haga Kungsgård där vi fikade, pratade och skrattade i över en timme. Jag hittade också till slut efter tre resor inom loppet av ett år den gård min gammelmormors föräldrar arbetade och där de bodde i arbetslängorna. Jag hittade den av en slump. Jag slog in Skarpans på min mobils GPS och vi hittade området som kallas för Skarpans där de hade bott. När vi åkte ut därifrån såg jag en gammal träskylt och där stod gårdsnamnet jag letat så länge efter. Bomarsunds gård. Jag åkte givetvis in på gården, for ut och fotograferade, insöp atmosfären och det kändes nästan som att jag kunde se hur arbetarlängorna var bebodda, hur mina förfäder arbetade i ladugården och på fälten. Det kändes som att jag var tillbaka till deras tid, det kändes som att de såg mig och vinkade åt mig. Jag stod där mitt på gårdstunet och kände mig hel och harmonisk. Men helt plötsligt ...TUUUUT!!! TUUUT!!! Jag hoppade till och tänkte nu kommer bonden och undrar vem fan jag är och kör bort mig, men icke. Det var David som tröttnat på att sitta i bilen och se sin mor stå som ett fån mitt på någons gårdstun.. hahaha.. så jag hoppade in i bilen och vi for vidare på vår härliga Ålandsresa. 

Min släktforskning har gett mig en bild av mig själv, vem jag är och varför jag är den jag är. Arv och miljö är en kombination. Uppfostran en stor del men arvet är minst lika viktigt. Mina förfäders rötter sträcker sig från Norra Savolax i Finland, ner över Åland, till Blekinge på min mammas sida. På min pappas sida finner jag Blekinge, Kiladalen, Östergötland och Runtunabygden. Det är en salig blandning av olika sorters människor som statare, båtmansägare, hemmansägare och jordbrukare, blekingebor, finländare och götar. Coolt. Jag tänker skriva en bok om min mormorsmormors resa från Finland till Åland. Det finns mycket tragiskt i den historien, i de kyrkoböcker jag läst minutiöst men den historien jag har hittat har också gett mig stoff till en bok. Någongång kommer jag att skriva den, tiden finns inte här och nu men någongång skriver jag den. 

Jag känner mig tillfreds med livet trots att 2017 har varit en berg och dalbana i känslor. Att vara ensamstående tonårsmor mitt i karriären är inte helt enkelt, men det fungerar och jag blir bättre och bättre på det. Jag har hyrt ut ett rum till en god vän så min inkomst drygas ut ännu mer. I jobbet går det bra, jag har många olika projekt och uppdrag på gång. Men det som ger mig mest är att leda två oerhört drivna och kompetenta administrativa enheter. Det är en stolthet och glädje. Min tonårsson David är en källa till stolthet, det finns så mycket humor och värme i den pojken. Snart fyller han sweet sixteen. Min förstfödda son Lukas är 19 år, har tagit studenten och fått jobb i det yrke han utbildade sig i. Jag är oerhört stolt över honom och hans person som jobbar på och far runt som resande kyltekniker genom landet. Att vara mamma till så fina söner är inget svårt jobb, det är ett lätt jobb, ett jobb som ger mig mycket kärlek och stolthet. 

Nu kommer hösten och med det många roliga uppdrag, bland annat ska jag börja utbilda en yrkesgrupp i hur man diagnoskodar i vårt datasystem, jag ska vara moderator på Culturum när det är hälsoveckans föreläsningar, jag har chefsutbildningar som jag går på och som ger mig mycket bra verktyg i mitt ledarskap och jag ska börja planeringen för vårens utbildning där jag och en kollega ska vara yrkeslärare för Campus YH Medicinska sekreterare 2017. Det ger mig kraft och energi att få vara del av så många inspirerande uppdrag. 

Det är dags att avsluta dagens blogginlägg som i vanlig ordning blev personligt och långt. Jag tar ett gudinnekort som jag lägger ut till mig själv och de som vill läsa bloggen och ta till sig gudinnornas gåvor. 

Jag får upp gudinnan Maat som är den egyptiska gudinnan för integritet, rättvisa och ärlighet.

Hennes budskap är: Låt mig föreslå en annan definition av rättvisa: Det är när alla inblandade ger upp sina personliga föresatser till förmån för hela gruppens gemensamma goda. Detta kräver tro på alltets visdom. I en tvist angriper man varandra för att man är rädd att inte få sin del av kakan. Dock är det så att angreppen ökar den smärta som var upphov till dispyten. Varför inte släppa ditt behov att det ska bli på ett visst sätt och i stället inrikta din heliga vilja på att lösa tvisten? Håll fast vid bilden av en fredlig lösning och låt bitarna fridfullt falla på plats. Släpp skuld och skam eftersom dessa känslor kan dra till dig angripande energier. 

Jag tar med tacksamhet emot gudinnan Maats kloka budskap. Så rätt hon har. Fred är vägen till frihet, fred är vägen till harmoni, fred är vägen till ett gott liv. Vem vill inte leva ett gott liv?! 

Jag känner igen mig i ovan, en skilsmässa är sällan fredlig, jag har inte varit den bästa parten i vår skilsmässa, den kunde ha blivit så mycket enklare om mitt temperament hade varit lite mer fredligt. 

Jag känner att detta gudinnekort talar till mig och jag ska ta budskapet till mig och stilla min önskan att alltid få sista ordet och att ha rätt. Det blir inte lätt, men livet är inte lätt, om allt vore enkelt fanns ingen utveckling, och om man betänker alternativet så är utveckling att föredra. 

Namaste <3 Cissi blomman

Månens strålande sken och skyddsängelns hjälp

Jag vill bara få vara mig själv, det kan inte vara för mycket begärt, det kan inte vara så att livet slutar vid 48 år. Jag har förhoppningsvis 30 goda år kvar att leva och dom åren vill jag leva i samklang med mig själv och månen. Så som månen strålar vill jag stråla med den.

Jag älskar quotes, det senaste är: To be happy you must Let go of what´s gone. Be grateful for what remains. Look forward to what´s to come next. 

Det är precis det jag ska göra, släppa allt gammalt skit, sträcka på mig och LEVA i nuet.

Jag har skrivit det förut, men gör det igen, just nu lever jag ut min dröm. Jag har flertalet bokade föreläsningar, sekretariatet jag leder är något jag är stolt över, de är så drivna,
kompetenta och har ett driv och arbetsglädje som gör mig varm i hjärtat. att leda dessa tjejer är inte svårt, det är snarare lätt att briljera i fronten av dem. 

Att få stå framför en mängd intresserade människor och få inspirera och entusiasmera dem med de framgångar jag rönt i yrket, att visa dem att det går att omfördela resurser på bästa sätt i vården, att det går att vara medicinsk sekreterare och bidra till att befolkningen har en tillgänglig vård är oerhört tillfredsställande. Jag njuter varje gång jag står där framme vid podiet med en mygga fäst vid örat. Jag ska inte sticka under stol med att jag älskar det, att jag älskar att få synas och höras, annars skulle jag inte göra det jag gör. Det ger mig så mycket energi och det ger mig hela tiden nya insikter, nya visioner och nya mål. Jag är och har alltid varit drivande, vad jag än företar mig så driver jag på tills success föreligger. Jag förstår att det låter förmätet, men i detta är det få som kan slå mig på fingrarna.

Det är värre med privatlivet, många djupdyk ned i offerkoftan har det blivit, många uppdyk från offerkoftan och en känsla av att livet spritter i mig har det också blivit. Det har gått upp och det har gått ned. Men nu är jag mitt i ett flow, och jag känner att Cissi är här, att Cissi är på väg tillbaka. Det är en känsla jag tänker bära med mig, YES I CAN! Jag kan det jag vill och jag måste bara det jag vill.

Albert Einstein myntade ett riktigt bra citat på den tiden det begav sig: "Om du inte förändrar har du heller aldrig provat något nytt". Hur tråkigt vore inte livet om det inte hela tiden fanns nya mål, nya eskapader och nya insikter?! För min del kan jag bara säga att det vore så tråkigt.

I morgon är det fullmåne, nätterna innan fullmåne spritter det i kroppen, även om kroppen är trött så vill inte hjärnan sova, jag vill vara uppe, jag vill leva, jag vill dansa och jag vill skratta. När sedan månen är full är jag helt utmattad och går på andra växeln. Då känner jag mig ett med månen och naturen. Astrobloggen skriver att majmåne är ett av årets mest starka fullmånar, att det den här veckan kan bli eldiga möten och upplevelser. Det låter fantastiskt bra. Vem vill inte ha eld i sitt liv, vem vill inte lysa och värma som solen?! Jag ska ta vara på den här fullmånen, jag ska helt enkelt ge denna eldiga fullmåne till mig själv för att stärka min kraft och min tro på mig själv.

Om jag ska bli hel och börja älska mig själv måste jag vårda mig själv, jag gör inte alltid det. Mina barn och mitt jobb går alltid först, därefter kommer jag. Jag vet att det är ett helt felaktigt val men det är så jag är. Jag älskar mina barn och jag älskar mitt jobb. Jag älskar inte mig själv till 100 % ännu, att ha självkänsla är en sak men att ha självförtroende är en annan sak. Jag vet att jag kan, jag vet att jag är one of a kind precis som alla ni andra är, men jag ser inte på mig själv som vild och vacker och jag ser inte på mig själv som en sexig kvinna. Det är viktigt för oss alla mer eller mindre att känna sig vacker inifrån och ut. För mig har det alltid varit viktigt men någonstans på vägen glömde jag bort att vårda mig själv. Det försöker jag göra fullt ut nu så gott jag förmår. Till slut så hoppas jag känna att jag är en fantastisk kvinna inifrån och ut. Tills dess kommer alla mina blogginlägg troligen att handla om personlig utveckling. Just personlig utveckling är också något som jag tycker är både sexigt, smart och snyggt. Att vilja förbättra och förändra för att må bra kan det inte vara något fel i så länge vi inte gör åverkan på våra själar.

Änglarna är med mig, det känner jag. Jag har varit väldigt disträ ganska länge nu, det är mycket i huvudet, mycket att tänka på. Ibland tappar jag trådar men jag får alltid hjälp att plocka tillbaka dem. Min tro är djup och stark, det är mina änglar som hjälper mig. Jag har träffat min skyddsängel en gång. Jag bodde själv i en etta på öster. Efter en vild sommarnatt när jag var i 22 års åldern låg jag hemma i sängen, det ringde på dörren, jag går och öppnar och det första jag ser är en knytnäve. Rakt fram över näsan, precis innan jag flög bakåt kände jag hur näsan knäcktes och jag kände hur jag flög flera meter bakåt genom hallen. Jag slog bakhuvudet i rummets tröskel och det sista jag minns är något vitt som skimrar förbi framför ögonen. Jag vet inte hur länge jag låg där, men jag vaknade av att en vit man skakar på  mig och säger att jag måste vakna, att det inte är dags ännu, det är dags att vakna upp till livet. Jag vaknar sakta upp, jag känner hur det är blött omkring mig och förstår först inte att det är mitt blod som jag vaknar upp i. Jag reser mig på skakiga ben, spottar och kräks blod och tänker att jag måste tacka denna vitklädda man som hjälpt mig att vakna. Men det finns ingen där.
Dörren är fortfarande öppen och solljuset flödar in genom dörren. Är det någon granne i vitt som varit inne och väckt mig tänker jag. Ja troligen kommer jag fram till. Såklart att det är så. Den vite mannen hade vitt hår och vita kläder, han var vacker det minns jag. Jag gick upp, duschade av mig, torkade golvet, låset och sov gott resten av dagen.

Jag tittade länge efter en vit man som stämde överens med min skyddsängel men hittade aldrig någon och jag förstod till slut att det troligen inte var en människa av kött och blod som hjälpte mig utan det var min skyddsängel. Långt innan aforismen - Lev inte snabbare än din skyddsängel kan flyga - började pryda alla möjliga konstverk i affärerna så började jag leva efter det. De vilda nätterna avtog sakta men säkert, näsan läkte och jag började lugna ned mig. Jag vet fortfarande inte vems knytnäven var och jag vet fortfarande inte vem den vite mannen var. Det enda jag vet att han räddade mitt liv  och det är jag evigt tacksam för.

Jag tar ett änglakort och får upp inte ett kort utan även ett hoppande kort! Det är alltid intressant med hoppande kort. Dessa ska studeras nogsamt, i min tankevärld är det ett hälsning från änglarna.
Det hoppande kortet: Ärkeängel Ariel "MOD": "Var modig och stå upp för det du tror på! I den här situationen behöver du agera utifrån dina övertygelser, även om andra inte håller med dig. Jag skyddar dig så att du inte kommer till skada och vägleder dig till att vara en kärleksfull ljusets krigare. När du står upp för dina övertygelser blir du en förebild för andra. Detta är en viktig form av andligt lärande där du också ger andra mod att stå upp för sina principer". 

<3 Vilket kort <3 jag får rysningar av detta hoppande kort. Det känns som att änglarna ser mitt mod, mitt driv och min vilja att få vara mig själv. Och jag får en kraft att fortsätta blogga. Jag är på rätt väg! Jag tackar och bugar eller som det heter på sanskrit: Namaste

Det andra kortet som jag själv dragit i min önskan att ge mig själv och er bloggare veckans änglakort är: "Komma igenom svårigheter" - Ärkeängel Jeremiel: "Det värsta ligger bakom dig nu, och du övervinner tidigare utmaningar. De utmaningar du kommit igenom har gjort dig starkare och gett dig nya insikter. I stället för att bli bitter har du öppnat ditt hjärta i medkänsla med människor i liknande situationer. Du har släppt eventuella fördömanden eller känslor av att vara ett offer. Det är därför du nu övervinner dina tidigare utmaningar. Din positiva syn drar till sig en kärleksfull lösning och nyare situationer på en högre andlig nivå. Fortsätt att vara positiv och det du sår ska du få skörda i kärlek och harmoni"

Så fina änglakort jag fick i dag. Jag känner mig oerhört tacksam och jag bugar, niger och känner glädje. Harmoni är ett ord som strömmar genom min själ. Jag är i harmoni med min personlighet och min själ. Jag är på rätt väg. Det känns så fint.

I natt när jag inte kunde sova satt jag ute på balkongen och tittade på himlen. Månens sken var så magiskt naturligt och vackert att jag fick rysningar, Den lyste upp molnen som likt vita kuddar var utspridda på himlavalvet. När jag skulle gå in försvann månen bakom molnen och det blev mörkt.
Jag tog det som ett tecken, låt inte mörkret och bitterheten, låt inte offerkoftan dras åt dig. Var positiv genom livet, skratta, lev livet, säg det du känner, och stå upp för den du är. Det kan aldrig bli fel.

Som avslutning vill jag citera Martin Luther King: "Mörker kan inte fördriva mörker - endast ljus kan göra det. Hat kan inte fördriva hat - endast kärlek kan göra det"

Så mina vänner. Gå ut i solen och lys som solen, gå ut och dansa nakna i månens kraftfulla sken och stråla med månen, gå ut och titta upp på stjärnhimlen och låt dess kraft gnistra genom dig.

Du är och förblir en vacker människa så länge du tillåter dig själv att vara positiv både i med- och motgång. Låt inte mörkret ta över, låt inte rädslan ta över. Låt ljuset och kärleken frodas.

Namaste <3 <3 <3 Cissi Blomman 

Att leva med sig själv i nuet

Nymånen har ebbat ut, vi är nu inne i månens första kvarter. 10 maj är det dags för fullmåne igen. 

När månen är full känner jag alltid livet i mig. Jag glömmer bort de gråa hårstråna, jag glömmer bort att jag inte längre är vild, vacker och 22 år och väger 58 kg, men jag minns, jag minns kvinnan som är jag. Jag minns hennes liv och leverne, hennes liv och lustar, hennes passioner och jag minns hennes galenskaper. När månen är full pulserar blodet, och jag försöker vara i samklang med månen så mycket jag bara förmår. För vem vill inte känna sig som en vild och vacker 22 åring :)) det är bara att köra!!

Jag mår oerhört bra just nu, jag känner att jag har hittat tillbaka till mig själv till fullo. Jag känner att vi har fått en vardag här hemma, oavsett månens lägen så mår jag oerhört bra. Life is good brukar jag mynta, och jag brukar försöka leva efter att inte flyga snabbare än min skyddsängel. Som ung tog jag livet med ett garv, jag skrattar fortfarande men jag försöker att vara lite mer ödmjuk, att vara tacksam över det livet gett mig. Eller gett förresten!! Det jag sett till att få ut av livet. Det har varit good days and bad days men på det stora hela ångrar jag ingenting!

Något som jag får jobba med och fått jobba med hela livet är det här med att ta emot hjälp. Jag är oerhört bra på att hjälpa andra, att finnas där för den som behöver det oavsett vad som hänt, jag dömer aldrig någon. Men jag är inte alls lika snäll mot mig själv. Jag har dömt och dömer mig själv allt som oftast, att be om hjälp är inget för mig, att ta emot hjälp är jag ännu sämre på. Jag är Cissi och jag är från Oxelösund och jag klarar mig själv brukar jag alltid säga. Eller när jag blir förbannad - Jag är Cissi från Oxelösund och ingen jävel talar om för mig vad jag ska göra, jag gör det jag vill, när jag vill och hur jag vill. 

Det är vare sig ödmjukt eller trevligt, men det har ändå tagit mig långt i livet. 

Jag har inte så många vänner egentligen och det är inte särskilt konstigt med tanke på min approach genom livet. Men de jag har de vårdar jag ömt. 

En väninna till mig brukar säga att jag är egoistisk, jag ser inte mig själv som egoistisk, men visst jag är van att klara mig själv, jag är van att vara i centrum och jag är van att gå mina egna vägar. Vill jag inte en sak så vill jag inte. Så är det bara. Det har alltid varit så och det är förmodligen det som gjort att jag klarat mig så pass bra i livet som jag gjort. Men det är också det som gjort att vänskapskretsen är liten men naggande god! En annan väninna brukar säga - antingen älskar man Cissi eller också hatar man henne. YES säger jag!! Syns jag så finns jag!!

Men jag är en dubbelnatur, jag är född i skyttens tecken, det är mitt soltecken, men även månen stod i skyttens tecken när jag föddes. Detta gör mig till en väldigt frihetssökande människa. Jag har ofta funderat på hur det kom sig att jag glömde bort mig själv, att ta hand om mitt utseende och att fortsätta vårda min själ. Jag tror, utan att veta - av alla som brukar säga att de inte känner mig är jag förmodligen den som känner mig minst -:) att livet på landet, med mina älskade barn och min man som jag varit lycklig med ändå gjorde att jag kände mig instängd. Jag kände mig ofri och jag tappade bort mig själv. Åren mellan 2001 - när min yngsta son föddes och fick ligga inne på neonatalavdelning i 14 dagar - fram till 2010 misskötte jag mig och min fysik, min själ något så oerhört. Varför? Jag tog det som karma, att den lille blev sjuk, att han inte fick vara hos mig de första 14 dagarna, det var karma och något som jag skulle betala av och jag straffade mig själv, och min familj med att missbruka mat i allra högsta grad. Allt för att döva känslan av misslyckande. Jag åt också väldigt mycket ångestlindrande medicin och inte blev jag vare sig piggare eller mer Cissi av det. På slutet av den eran klarade jag inte av att knyta skorna själv, jag fick ha loafers eller andra skor som var slip in. En dag såg jag mig i spegeln och tänkte - vem fan är det där??!! Det var 2010 och då bestämde jag mig, då vägde jag 110 kg. Jag började ta hand om mig själv, jag började se till att må bra och gick ned 25 kg. Men inte kände jag mig mer fri för det, inte spelade vikten någon roll hur jag mådde. Visst jag kände mig snygg, men vare sig vild eller vacker även om min fina vän Linda alltid kallar mig för den vilda vackra <3 Och det har alltid varit viktigt för mig, oerhört viktigt för mig att vara vilda, vackra Cissi. 

Vägen tillbaka från fetman har varit lång och gropig, jag har fortfarande inte scorat 110 kg men jag kämpar, jag kämpar för att må bra hur jag än ser ut, att tycka att jag är vild och vacker oavsett vad vågen väger. Det är inte lätt men jag vägrar att ge upp. Jag kommer aldrig mer väga 58 kg, inte utan en viktoperation och jag tänker inte låta någon sätta kniven i mig i onödan, det finns inte på världskartan. Visst kan jag gå ner mer i vikt, absolut, men mitt nya mål är att tycka om mig för den jag är, att ta the good with the bad. Jag lyckas bättre och bättre, för varje dag ser jag Cissi, för varje dag känner jag att hon är tillbaka och jag missbrukar inte längre mat, jag äter för att leva, jag lever inte för att äta. 

Och det får vara good enough! Att inte bry sig om vad andra tycker är mycket lättare än att inte bry sig om vad jag tycker, jag är min hårdaste domare och bödel. Men jag jobbar på det. Och min änglakort, mina tarotkort och allt jag håller heligt hjälper mig så gott de bara förmår. Vem vet, på livets sista andetag, när jag sparkat och skrikit över mina fel och brister färdigt, när jag hatat och förbannat mina livsval färdigt, då kanske jag kan få ro i själen och faktiskt känna att livet har varit good enough, att jag har gjort det bästa utefter mina förutsättningar. 

Jag ser upp till människor som väljer att stråla, att skina trots att de haft det tufft, trots vad de gått igenom ändå stiger upp varje morgon med ett leende och välkomnar dagen. Det är styrka för mig!

Mindfulness handlar om det, att vara här och nu och se till det man har, att inte döma, att endast observera och beskriva det som upplevs i nuet. 

För min del är det dags att sluta döma mig själv, och se till vem jag är här och nu och må bra av det. Mitt mål är att känna mig dagligen som vid fullmåne oavsett hur livet ser ut. Att hela tiden leva i ett pulserande välmående där jag känner mig fantastisk! 

Jag längtar redan till fullmånen, när den kommer ska jag kasta mig ut över alla hinder grabba tag i månens fulla leende och leva livet fullt ut som om vi vore i samklang månen och jag. Jag lever alltså finns jag, jag finns alltså lever jag. Vem är jag att döma någon? Allra minst mig själv?!?

"Mindfulness är en medvetenhet som uppstår när vi är uppmärksamma avsiktligt, i nuet, 
och utan dömande på saker och ting som de är." 
Williams, Teasdale, Seagal och Kabat-Zinn, 2007.

Den egyptiska gudinnan Hathor kommer återigen och pratar om mottaglighet, troligen har jag inte 
anammat det hon sa förra gången - här kommer tolkningen och jag hoppas att även ni mina läsare 
finner nöje i min blogg där jag försöker visa mig själv och er att vi duger som vi är!

Min tolkning av gudinnan Hathors kort - mottaglighet: 

Tillåt dig själv att ta emot. Detta kommer att höja din intuition, energinivå 
och förmåga att ge till andra. Du behöver ta emot för att inte blockera ditt energiflöde, 
du behöver lyssna både utåt och inåt, fnys inte åt de gåvor som du får, utan ta emot med 
den största tacksamhet du förmår. Det är inte svårt eller fult att ta emot. 
Det är först när du tar emot som din kvinnlighet och charm blommar ut. Om du känner skuld 
för att du tar emot blir din kvinnliga energi blockerad och din aura bleknar. 
Din mottaglighet är precis lika naturlig som ditt givande. Det är precis lika naturligt att vara 
i behov som att ge till behövande. Din mottaglighet gör att du hör änglarnas röster tydligare, 
du blir mer energirik och du får mer resurser att ge till andra och dig själv. 

Säg bara tack för varje gåva du får och du kommer att få leva ett fritt liv med vild och vacker 
kvinnlig energi. 

Namaste <3 Cissi Blomman <3

Den som kan ändra ditt liv ser du i din spegelbild

"Öppna dina ögon, titta in - är du nöjd med det liv du lever?" Bob Marley

Det är något jag har frågat mig de senaste veckorna, är jag nöjd med det  liv jag lever? Är det det här jag ville och vill? Jag vet inte vad Mr Marley såg när han tittade in i sina ögon, men jag ser mig själv i mina ögon, jag ser att jag är på väg tillbaka, tillbaka till mig själv. Till Cissi. Men det känns ändå som att det är en lång väg tillbaka, jag har många bitar kvar att pussla ihop.Och ska jag vara helt ärlig vet jag inte vad jag ville eller vad jag vill mer än att jag vill vara jag och jag vill leva i fred och frihet.
I´m going with the flow har alltid varit ett av mina motton, att bara följa livets ström, att se vad som händer och vart det leder mig. Men det är egentligen inte bra på något sätt för mig, att följa livets ström, jag behöver en plan, om än bara a plan for the day så behöver jag likafullt en plan, annars är det lätt hänt att jag flummar i väg på livets väg precis som Bob Marley.

Jag fortsätter på samma tema, jag tycker att det är ett intressant ämne. Vem är det som bestämmer hur ditt liv ska se ut. Samhället? Nej, samhället bestämmer endast hur vi ska förhålla oss till varandra för att inte förorsaka anarki. Mina föräldrar? Ja från början är det ju deras uppfostran som är min grund, men idag vid 48 års ålder är svaret ändå nej. Mina barn? Både ja och nej. Ja jag behöver finnas för dem, ta hand om dem och jag behöver vara en så bra förebild jag förmår men nej, mina barn bestämmer inte över hur mitt liv ska se ut, för om några år så är de utflugna och allt jag har kvar är fotografier och några familjemiddagar. Det är livets gång  och det är så det ska vara. Och det finns en enkelhet och en trygghet i det.

Den som bestämmer hur livet ska se ut är endast en enda person och det är du! I mitt fall är det jag och jag gör mitt bästa för att staka ut min framtid. Jag har många jobb och uppdrag - enhetschef, yrkeslärare, föreläsare, mamma, kompis och människa. Men det svåraste uppdraget av dem alla är att vara just människa. Så är det! Att vara människa är ett sammelsurium av tankar, känslor, intryck, händelser och det är svårt att alltid klara av livet och dess strömningar. Det finns så oerhört mycket frestelser i världen och livet. Att inte falla för frestelserna är inte lätt, speciellt inte when you going with the flow. Jag har alltid haft svårt att hålla mig från frestelser, jag lyckas både och, ibland bättre, ibland sämre. Men på det stora hela har jag fått balans i mitt liv tycker jag.
Mycket jobb, mycket föräldraskap, mycket Cissionism och sedan en liten krydda av partylife. That´s me! Ja just det och sedan galenskapen förstås :) den humoristiska, anarkistiska blomman som poppar upp när man minst anar det, rebellen från Ockle som alltid gått sin egna väg och gjort det som fallit henne in. Tyvärr har åldern inte gjort den sidan särskilt bättre, snarare är det nog så att jag nu mitt i övergångsåldern lever ut igen, jag har inte små barn längre, jag är singel och jag kan göra det jag känner för. I´m going with the flow även om jag har a plan of action och jag har så bra balans som går att ha just här och nu för mig. Och jag är tacksam för det!

Jag har hittat tillbaka till mina gamla vänner, jag har hittat tillbaka till mig själv och sakta men säkert rasar kilona av mig, 7 kg har jag gått ner utan att behöva göra något särskilt, nu behöver jag däremot det där lilla extra. Jag ska börja cykla och gå till jobbet, varannan dag gå och varannan dag cykla. Det är 3 km härifrån till jobbet om jag går tar det 35 minuter, om jag cyklar tar det 13 minuter. Det är naturligtvis långt kvar även där, trivselvikten är det låångt till men jag tar en dag i taget. Här och nu är mitt motto. Ja må du leva i dag är en bra måttstock. Jag vägrar gå runt och må dåligt över min vikt, jag vägrar gå runt och må dåligt över att jag har många kilo kvar att gå ned och framför allt vägrar jag att klä mig i stora, bylsiga kläder. Jag är jag och jag tänker banne mig inte gömma mig. Ta mig som jag är eller see the back of my ass when i`m leaving you!

Är jag tuff? Nej jag är inte tuff! Långt i från. Jag har stunder som alla andra när jag känner mig ensam, ledsen, rädd, otillräcklig, värdelös, ointelligent, ful, grå och oattraktiv. Men jag lyfter alltid ansiktet mot solen och låter skuggorna falla bakom mig. Jag reser mig alltid upp från de stunderna, jag faller och jag reser mig, jag faller och jag reser mig. Ups and downs och i det finns det helt klart en tuffhet och en seghet. Jag viker mig sällan eller aldrig för något. Och jag reser mig alltid upp!

Egentligen är det dock mest status quo när det gäller mig. Jag är inte manisk, jag är inte depressiv, jag är liksom bara Cissi. Ofta glad, inte mycket rubbar mig, men jag har ett hetsigt humör även om jag har mycket närmre till skratt än till ilskna utbrott. Jag är en sanningssägare. Om någon frågar mig en sak så säger jag sanningen, så är det bara, så därför är det dumt att fråga mig om man inte vill höra mitt svar. En gång sa en jobbarkompis till mig: "En sak ska du veta Cissi, ingen älskar en sanningssägare". Jag tittade på honom ganska länge och sedan sa jag "och vem fan har sagt att jag vill bli älskad".  Jag kände att det var nära han åkte på en propp. Och jag frågade honom "menar du att för att bli älskad ska jag gå runt och ljuga? Är det vad du säger mig? Att jag ska vara som kreti och pleti och försöka passa in som en annan jävla rövslickare, är det vad du kallar att leva?" Han fick backa på det han sagt om vi säger så och jag fortsätter min väg som rak och ärlig.

Jag har ett hetsigt temperament och när månen, stjärnorna och planeterna går ur kurs och någon gör eller säger något som jag uppfattar som oförskämt kan det blixtra till ordentligt, och då viker jag mig sällan förrän universums himlakroppar återigen är i rätt kurs.

Så när jag öppnar mina ögon och tittar så ser jag mig själv här och nu, och jag är faktiskt rätt nöjd om jag betänker alternativet. Jag vill ha så mycket mer av livet men som det är just nu, just här och nu så är jag tillfreds. Jag har fantastiska barn, de och jag är friska, jag har ett jobb som utvecklar mig, jag har en ekonomi som är hyfsad, jag har ett hem jag trivs i och jag har sakta men säkert skaffat mig en ny vänskapskrets. Den vi hade som gifta är borta för alltid, så blir det har jag förstått, i nöden prövas vännen och har man umgåtts par om par så blir det väldigt konstigt när ena paret är singlar. Men jag tänker och känner att det är inte min förlust. Jag vägrar låta mig nedslås.

Livet är här och nu och på livets resa vill jag må bra! Det är mitt ansvar att se till att jag mår bra, för om jag mår bra då mår mina barn bra, om jag mår bra så är inte mitt liv förgäves. Jag har förhoppningsvis 35 goda år kvar att leva och då vill jag leva dem fullt ut.

Jag drar ett gudinnekort och får upp den egyptiska gudinnan Hathor - mottaglighet. "Tillåt dig själv att ta emot. Detta kommer att höja din intuition, energinivå och förmåga att ge till andra. Du har en moderlig sida i dig som gör att du naturligt tar hand om behövande, men denna sida måste vara i balans med mottagande, annars blockeras flödet. Mottaglighet är den kvinnliga energins essens och det innebär att du tillåter dig själv att ta emot med älskvärdhet och tacksamhet. Om du känner skuld när du ber andra om hjälp, eller om det inte känns bra att ta emot gåvor, så blockerar du din kvinnliga energi. Din mottaglighet är precis lika naturlig som din omvårdande och givande energi. Mottaglighet gör att du hör änglarnas röster tydligare. När du tar emot har du större resurser att ge till andra. Börja med att lägga märke till de hundratals gåvor du får varje dag. Det kan vara något vackert du ser i naturen, att du bevittnar ett rörande ögonblick mellan två människor, eller att du får en kram av någon du älskar. Säg bara "tack" för varje gång och var medveten om att de fyller på ditt förråd och håller ditt gudomliga flöde igång. Var mer i din kvinnliga energi"

Woaw vilket kort, jag känner att gudinnan Hathor har mycket att lära mig och att det hon säger med detta kort är att jag behöver våga ta emot hjälp, våga vara sårbar, våga vara kvinna trots mina fel och brister, våga älska mig själv och våga bli älskad för den jag är. Att fortsätta vara Cissi och vara öppen och mottaglig för livet.

Och jag tänker att Bob Marley han har så rätt, det är oerhört viktigt att se sig i spegeln, in i sina ögon, titta djupt och se och känna att jag är nöjd med det jag ser. För om jag inte är det hur ska jag då få ett gott liv, hur ska jag då få den vänskap och kärlek jag precis som alla andra vill ha? Om inte jag trivs med mig själv, hur ska då någon annan trivas med mig? Det dagens fråga till mig och mina läsare.

Det är du som äger ditt liv, ditt mående och din mentala hälsa. Och se till och lev. I morgon kan det vara för sent. Res, skratta, säg vad du tycker och känner oavsett vad du kan tänkas få för reaktion tillbaka, vill du ha passion - säg det till den du vill vara passionerad med, vill du ha ett job-  säg det till den som anställer, vill du ha en kram - säg det till den du vill krama, vill du äta kakan och ändå ha den kvar - Gört! Lev ditt liv! Vem är det som bestämmer i ditt liv. Det är du! Ingen annan. Och ibland när du behöver hämta hem dina energinivåer, dra dig då tillbaka, till din innersta plats, hämta hem din aura och finn din inre frid så kommer du att blomma ut med enrgier du aldrig trott att du besuttit.

Den som kan ändra ditt liv ser du i din spegelbild <3

Namaste Cissi Blomman <3 <3 <3

Good deeds or dirty deeds - valet är ditt

Att leva är nog bland det svåraste som finns. Ständigt ställs vi inför frestelser och val, ibland gör vi bra val, ibland gör vi mindre bra val. Valen är ju dock alltid våra. Vi bär alla på känslor och ryggsäckar. Vissa av oss använder känslorna för att göra gott, andra använder känslorna för att ödelägga. Dock har vi valmöjlighet att göra rätt val både när det gäller frestelser och känslor.
Du får en andra chans säger vi ofta, men vad händer sedan då? Ska vi bara ge människan två chanser? Är livet så enkelt att om du gjort ett dåligt val - a dirty deed-  då är du en sämre människa om du inte gör rätt val nästa gång?

Jag tror på att ge många chanser både till mig själv och de jag har i min närhet. Självklart beror det på vad det är för deeds som har begåtts, vissa saker är oacceptabla i ett samhälle och då är det svårt att ge en andra chans eller fler chanser överhuvudtaget, men det har vi en brottsbalk för och inget jag tänker gå in på här.

Jag vill mer återgå till mina funderingar kring människors val, om etik och moral.När ger vi upp? När känner vi att allt håller på att falla samman? Hur kommer det sig att vi gör mindre bra val när vi egentligen vet vad som är rätt och vad som är fel? Jag tror mycket på uppväxten, miljön som vi levt i, visst är arv också en byggmassa men jag tror mest på miljön.

Jag växte upp i en bra familj, en familj som älskade mig och som gav mig en personlighet som är rakt på sak, modig och positiv. Men jag var ändå blyg i stora församlingar, jag var kortväxt, hade fullt med eksem och bet på naglarna. När jag började 4:an på Peterslundsskolan i en helt ny klass var det bäddat för utsatthet. Jag blev mobbad. Hela 4:an, 5:an och 6:an blev jag svårt mobbad och utstött. När ni andra dansade på disco, var med i sanning eller konka så var jag panelhöna, ingen ville dansa med mig, ingen ville då rakt ha sanning eller konka med mig. Jag var eksemhäxa och konstig. Jag sa vad jag tyckte, ville jag inte något så sa jag det och det togs inte väl emot.

På sommarlovet mellan 6:an och 7:an när jag skulle byta skola till Ramdalsskolan, var jag rädd. Livrädd att det skulle fortsätta denna utsatthet, denna plåga. Jag låg en natt och funderade på om jag skulle helt enkelt strunta i att gå dit, om jag skulle lämna allt och aldrig mer komma tillbaka. Men där och då fick jag en styrka - kanske första tonårshormonen började poppa upp - och jag beslutade mig för att slå tillbaka, och att aldrig mer ta skit, aldrig mer vika mig för något eller någon.
Första skoldagen var de där - mina värsta plågoandar - de började med att sätta krokben för mig och förväntade sig att jag skulle bli ledsen, rädd och som en strykrädd hund ta mig därifrån. Jag gjorde ingetdera, det jag gjorde var att jag skrattade med dom. Deras miner var obetalbara.
När vi sedan gick till engelskalektion och fick våra platser ville engelskaläraren att jag skulle sitta i mitten med mina plågoandar framför mig, bakom mig och på sidorna. Helt enkelt bli omringad.
NEJ sa jag! Jag sitter längst bak! Jag tog mina böcker och satte mig längst bak. Engelskaläraren blev högröd i ansiktet och skrek så det ekade att jag skulle sitta där han sa till mig punkt slut!
NEJ sa jag, jag sitter bra här, vill du flytta på mig får du bära mig. Han blev eldsflammig i hela ansiktet tog upp en nyckelknippa och kastade mot mig - likt en projektil - jag hann precis ducka och så skrek han ut!, du får sitta i OBS-klassen!!!
Jag tog upp nyckelknippan och jag kände hur det brann till i huvudet, nu fick det fanimej vara nog! Jag tittade på honom skrattade och sa det kan du glömma och sulade tillbaka nyckelknippan som strök förbi hans kind rakt in i svarta tavlan. Det blev dödstyst i klassrummet. Läraren sa inte ett ljud, mina plågoandar och övriga medberoende som aldrig sagt ett ljud av rädsla för att råka lika illa ut själva satt som förstenade. Var detta lilla Cissi - eksemhäxan?? Vad hade hänt?!?!
Jag tog mina böcker gick ut, tittade på läraren och mina så kallade klasskamrater och talade om för dom varför jag vägrade sitta i mitten, talade om för dem hur mitt mellanstadiet sett ut. Jag talade om för dem att nu var jag trött på denna behandling, jag talade om för dem att varje gång de utsatte mig för något så skulle jag slå tillbaka ännu värre. Sedan gick jag. Det var aldrig någon som utsatte mig för något igen.
Nästa gång vi hade engelska satt lilla Cissi längst bak i klassrummet. Jag hade gjort ett val - ett bra val!

Dessvärre hade min skolgång givit mig en skev bild av människan och jag gjorde många mindre bra val därefter, hela högstadiet och gymnasiet var Rock´n Roll för mig, dock inte betygen de var mer Blues. Men jag levde ut, jag såg till att få dansa på fritidsgården, tog för mig av kyssar och uppmärksamhet. Levde rövare med likasinnade och hade säkert hållit på så i oändlighet om det inte vore för min uppväxt på hemmaplan, min uppfostran. Till slut så lugnade jag mig, började jobba och mitt driv fortsatte men nu med jobbet. Jag har alltid drivits av känslan "jag ska visa dom jävlarna", det tog lång tid att förstå att den jag vill bevisa något för är mig själv. Jag vill bevisa att jag duger som jag är, att jag är fantastisk och att det liv jag har haft bakom mig är något som har gjort mig till den jag är i dag, att det är en del av min framgång. Det vill jag tro.

When everything seams to fall apart, that´s when everything new that you prayed for has room to enter your life /Doreen Virtue

Den går rakt in i hjärtat, den texten. För där och då på sommarlovet mellan 6:an och 7:an då föll allt, jag kände att jag inte orkade mer men jag reste mig upp och jag slog tillbaka och jag tog tillbaka mitt liv. Jag tog tillbaka rätten att vara Cissi, med eksem, med nagelbitning, med it´s my way  or the highway. Och när jag tänker på vad som hade hänt om jag inte fått den styrkan där och då så känner jag att om jag betänker alternativet har mitt liv varit väldigt bra, jag har haft det gott. Jag har fått och jag  har tagit alla chanser och tagit mig framåt. Jag har gjort mer bra val än dåliga val i livet och det är jag STOLT över!

Voltaire sa en gång "I have decided to be happy because it´s good for my health". Det hade han rätt i, tänker vi mörka det-går-inte tankar då kan jag lova att allt inte kommer att gå, men om vi tänker det-kommer-att-gå bra-tankar då kommer det att gå bra. När vi tänker positiva tankar har vi beslutat oss för att vara lyckliga, vi har beslutat oss för att rensa våra själar och sinnen från negativa energier och vi kommer att må så mycket bättre.

Sist men inte minst vill jag ändå skriva: Följ ditt hjärta, men glöm inte att ta med hjärnan! Do good deeds and karma will respond. Do dirty deeds and karma will respond. Your choice!


If you want a change - you must be the change you will see in the world /Mahatma Gandhi

Jag önskar er alla en kväll med bra val, men om du skulle göra ett mindre bra val så har du i alla fall hos mig en ny chans att få beroende på vad valet utmynnade i.

Och glöm aldrig - den som är utan synd kastar den första stenen - ett livsråd jag försöker leva efter!

<3 Namaste <3 Cissi Blomman

Kvinnokraft en ynnest eller ett ok att bära?

Fullmånevecka, det har känts.Jag har full koll på månens faser och jag vet hur jag fungerar när månen är ny, full och i nedan. Fullmåneveckan är alltid oerhört kaotisk, känslor svallar, temperamentet exploderar och passionen pulserar.
I går var det skärtorsdag, enligt sägnen åkte häxorna till Blåkulla och festade med djävulen. Den sägen håller vi fast vid här i Sverige. Vi skämtar och skojar om att vi ska till Blåkulla - så även jag - men i själva verket var det inte så roligt. Starka kvinnor som tog hand om sig själva i oår blev utsatta för häxjakt, brändes på bål eller slängdes hopbundna i åar och sjöar för att se om de sjönk. Sjönk de inte var de häxor och brändes på bålet, sjönk de var de inte häxor och det var ju synd men likväl var de döda.

Vi har en grym historia i Sverige. Svensk historia är grym, mycket lidanden och umbäranden har våra förfäder fått utstå. Föddes du inte med silversked var umbäranden fattigdom, svält och övergrepp. Var du född med silversked var det inte mycket bättre, då blev du bortgift mot din vilja och du förväntades leva ett liv i tacksamhet över att du hade det gott ställt och inte behövde leva i fattigdom och svält, men övergrepp blev du ändå utsatt för.

Jag tänker mycket på kvinnokraft, vi kvinnor är starka men vi är dubbla personligheter, vi har även så mycket kärlek och känslor i kroppen. Detta gör oss både sårbara, utsatta och farliga.

Att vara en stark kvinna är inte alltid något som ses med blida ögon i vårt samhälle. En stark kvinna kan kännas som ett hot. Många män och (även kvinnor) är rädda för starka kvinnor och i stället för att hylla deras kvinna som besitter kvinnokraft trycker de ner henne i rädsla över att inte få vara den starka grottbjörnen.
Men tack och lov är det inte alla män som hatar starka kvinnor.

Är det då bara män som förtrycker kvinnor? Nej vi är oerhört duktiga på att trycka ned varandra och oss själva. För det är vi som är samhället, alla män, kvinnor, barn, gamla som unga. Det är vi som sätter normen för vad som är normalt och vad som är onormalt. Och det är vi som tillåter oss bli hunsade och nedtryckta.

Jämlikhet skanderar många - ja jag står för jämlikhet och tror på jämlikhet. Men jämlikhet för mig är inte könskvotering, jämlikhet för mig är inte att mannen ska laga mat och kvinnan meka med bilen. Jämlikhet för mig är lika lön för lika arbete, rätt person på rätt plats - dvs den med bäst kompetens, kunskap och vilja gör jobbet. Jämlikhet är något att slåss för, men könskvotering är något vi bör begrava enligt mig. Jag vill ha ett jobb, ett uppdrag för att jag är bäst! Inte för att jag är en kvinna på en överbelastad arbetsplats med män eller vice versa. Det är inte jämlikhet för mig. Det är trams.

Kvinnor i maktens korridorer ska ha taxklackar, knytblus, kavaj och kjol som går till knäna med naturfärgade silkesstrumpor, män ska ha kostym och typ backslick. Det är norm, det har vi satt som normalt. Men jag menar vem fan vill rassla runt i taxklack och knytblus? Inte en normal kvinna men ska männen klara av att förhandla med henne behöver hon se ut som dom så gott det nu går i normalitetens värld, gud förbjude om dekolletaget syns!! Klädnormer är inte heller det jämlikhet det är något som vi kvinnor rättar in oss i ledet för att få vara med och leka i männens värld. Fuck normer! Vem bestämmer vad som är normalt och onormalt. Och vad är egentligen normalt?
Många säger till mig - du är inte som alla andra svenskar, du är så mycket människa, du är inte riktigt normal. TACK GODE GUD för det säger jag då! För jag anser mig vara en stark FANTASTISK kvinna som går min väg, klär mig i det jag känner för och står för det jag tror på! Och får jag inte vara med och leka på grund av det då är jag hellre ensam.

I dag är det långfredag, en fredag då Jesus från Nasareth fick släpa sitt kors uppför golgata där han spikades upp på korset för att hans lära var fel, för att han predikade kärlek och styrka och att den som är utan synd kastar första stenen. Han led för våra synder sägs det. Och han återuppstod och fick sin plats i himlen, hans martyrskap blev belönat. Jag tror ju på Jesus, Johannes döparen och lärjungarna. Jag tror på att de besatt medicinala gåvor, en gemensam tro på kärlek och att det sågs som annorlunda, att det sågs som något som var tvunget att slås ned. Därför spikades Jesus upp på korset, han var farlig för han förespråkade en ny lära, något som var annorlunda och som inte var till gagn för maktens män. Han spikades upp på korset endast för att människorna omkring honom var rädda. Han spikades upp på korset för att skrämma hans lärjungar och troende till tystnad och lydnad. Inte för att vi har och alltid kommer att synda. Utan för att vi människor alltid är rädda för allt som är annorlunda. Det är min tro!

I dag tar jag ett änglahealing kort, det känns som att det är den bästa änglatarotleken idag.

Jag får upp "Släpp, rensa, ta bort - Använd bara positiva ord och tankar eftersom de snabbt tar form i verkligheten. Be änglarna att rensa bort effekter av gammalt negativt tänkande. 
Har du klagat eller oroat dig senaste tiden? Ser du dig själv som ett offer för omständigheter eller människor? Kortet pekar på att du har använt negativa affirmationer när du har beskrivit dig själv i olika situationer. Änglarna ber dig att bli mer medveten om vad du säger, tänker och skriver om dig själv. Dina tidigare val av ord har blockerat dig, men lyckligtvis kan blockeringen lösas upp i samma ögonblick som du väljer positiva ord. Kanske har koffein, nikotin, socker eller andra stimulerande medel bidragit till ökad oro i ditt sinne. Änglarna hjälper dig att minska eller bli av med begäret efter stimulerande medel. Detta kommer att lugna och rensa ditt sinne så att du har möjlighet att noga överväga och väga ord som beskriver din längtan i stället för rädsla."


Jag tycker att det var ett klockrent kort att få upp en dag som denna.

Jag har skrivit om häxjakt, rädslor, normer, jämställdhet och trosuppfattningar. Och visst har jag skrivit negativa saker här ovan om andras val. Vem är jag att döma? Jag kan då rakt inte kasta första stenen men jag kan tänka positiva tankar, le och hoppas att världen ler och är positiv mot mig.

Namaste <3 Cissi blomman