Inre frid

Ibland kan jag känna mig så ensam.
En ensamhetskänsla som inte går att ta på. Jag är inte ensam, jag har mina söner, goda vänner, mitt jobb och mig själv. Men ändå har jag emellanåt en känsla av ensamhet. Ju mer jag städar hemma, tänder ljus, läser en bok, ser på en bra serie, bloggar eller bara är så finns känslan där hela tiden. Att livet flyger ifrån mig, att allt jag gör med mitt liv är att jobba, äta, sova och städa. Det är inte good enough för mig. Livet är här och nu, jag vill leva ett liv, inte vinna ett krig. Vecka ut och vecka in jobbar jag 8-17, stämplar, leder, fördelar, administrerar, organiserar, ser till att jobbet flyter på. Jag försöker orka ta hand om mig själv och hemmet däremellan, men jag är på långa vägar inte alls lika framgångsrik hemma som på jobbet.
Jag vill göra så mycket mer än vad jag gör idag; jag vill resa, bo utomlands, jobba med något som ger mig total tillfredsställelse, jag vill ha tvåsamhet men ändå inte, jag vill skratta, vara glad och känna att jag lever ett liv som är gott. Men på något vis kommer jag aldrig dit.

Ibland känns det som att jag lever mitt liv i det förgångna, med minnen som jag plockar fram och vårdar. Minnen är som pärlor på ett halsband, skinande och blanka när man vårdar dom, men om halsbandet går av rullar pärlorna in i mörka hörn och glöms bort. Min gammelfarmor vårdade sina minnen ömt. Jag minns att jag satt uppflugen på hennes köksbänk, vi bakade och pratade. Hon pratade om sina livs minnen. Hon kunde gråta när hon tänkte på hur hon som 15-åring valde sig själv och sitt liv före sin mamma som blivit änka och hade små barn. Hon kunde gråta när hon mindes att hennes mamma aldrig hann få ut sin pension innan hon gick bort. Hon kunde skratta åt saker som hon och hennes familj gjort i början på 1900 talet och hon fick mig att lova att jag skulle vårda mina minnen och aldrig glömma var jag kommer ifrån.

För varje morgon jag vaknar och känner mig glad, då är det en bra dag. En dag som är ett oskrivet blad i mitt livets bok. Jag vill så gärna fylla min livsbok med bra saker, med roliga saker, allt som gör mig glad. Men ändå gör jag det inte. Jag trampar på utan att se mig om, utan att se om det finns vägskäl som kan ge mig ett bättre liv. Jag har alltid varit en dagdrömmare, jag reser oerhört mycket i tanken, men det räcker inte. Jag vill något mer. Jag vet bara inte vad jag vill. Och det är det som är mitt största problem, jag vet inte vad jag vill.
Jag vill vara en bra mamma, jag vill göra ett bra jobb, jag vill vara en bra människa och en bra vän. Men framför allt så vill jag vara Cissi. Jag vill leva det liv som gör att jag känner harmoni, glädje, livslust och värme. Hur ska jag göra då? Jag försöker leva som jag lär, vara ute i naturen, fotografera, läsa bra böcker, omge mig med saker och ting som gör mig harmonisk.
Jag har en destruktiv personlighet inom mig, på ett sätt är jag nog väldigt dubbel. Den harmoniska, positiva Cecilia som vill utvecklas och leva ett gott liv. Den destruktiva, mörka Cissi som gör allt det som inte är bra för vare sig kropp och själ. Jag har alltid varit så. Jag vet att jag har ADHD trots att den inte är diagnostiserad eller medicinerad. Den ådran, personligheten är också min största drivkraft, det är den som gjort mig till den jag är i dag, den som tagit mig framåt. Hade jag inte haft den drivkraften hade jag troligen varit på ruta ett eller kanske inte ens vid liv.
Men det är också den ådran som drar ned mig emellanåt, som gör att jag ser allt i moll, att jag rannsakar mig själv, stänger mig inombords och grubblar.

Senaste året har jag grubblat så mycket, haft så många sömnlösa nätter att min kropp har rasat. Senaste månaderna har jag brottats med olika former av tandproblem, nackhuvudvärk, ryggvärk och magsmärtor. Jag förstår att det kommer från mina grubblerier och min sömnbrist. Jag förstår att tankens kraft är stark och att själen visar mig genom att kroppen fallerar att jag behöver göra något.
Jag går på akupunktur för spända muskler och sömnbesvär. Jag går på avslappnande massage för att få min mur att mjukas upp. Jag bloggar, läser och fotograferar för att sluta grubbla. Efter några sejourer av samtalsterapi så har grubblandet minskat betydligt, mina känslor av skuld och skam över den jag är och det jag gjort har släppt. Just skuld och skam är känslor som förgör, som förstör kropp och själ. Jag förstår att jag behöver tänka positiva tankar, att negativa tankar släpper lös energier som är skadliga. Att allt ältande - eller overthinking som de säger over there - gör att min kropp totalt rasar ihop.

Innan jag skilde mig kände jag mig också ensam, en ensamhet i en så kallad tvåsamhet är den värsta sortens av ensamhet. När jag sedan blev ensam så som jag ville kändes det bra, jag kände att jag kunde leva mitt liv, det liv jag önskar. Barnen är stora och har sina liv, de behöver inte sin mamma lika mycket, det är en ensamhetskänsla även det. Vem är jag om jag inte är mamma?! Fredagsmys är ett minne blott, ett minne jag vårdar ömt. Alla våra helgkvällar i huset när vi tände massa ljus, åt god mat tillsammans, hängde i soffan och kollade på Fångarna på fortet, Idol, Melodifestivalen, gladiatorerna osv. är minnen jag bär med mig. Jag har hela tiden trott att jag skulle tycka det var skönt när barnen flög ut ur boet och klippte navelsträngen, men det är inte den känslan jag har. Jag är stolt över att de har bra liv och att de är lyckliga, men jag känner mig väldigt glömd. Jag är säkerligen inte ensam om att känna så. Någonstans har jag läst att tvåsamhet har några faser i livet som gör att de hamnar i skilsmässostatistiken. När barnen är små, när barnen blir tonåringar och när barnen flyttar ut. För min del kom vi till fas 2, när barnen hamnar i tonåren. Vi - deras far och jag - hade så oerhört olika syn på tonårsuppfostran, på hur livet skulle levas som tonårsfamilj, bråken blev fler och fler, jag blev tröttare och tröttare och till slut gick det inte längre. Jag sörjer att jag inte kunde hålla ihop men familj, det är en känsla av misslyckande som jag grubblat mycket på. Jag ångrar inte beslutet men jag undrar om jag hade tagit beslutet om jag vetat hur saker och ting utvecklat sig. Jag är osäker på det.

I dag har jag dragit kort från mina fyra olika kortlekar; Ärkeänglarnas orakelkort, Gudinnornas vägledning, Änglaterapi och Änglatarot. Jag fick upp fyra kort som jag har försökt tolka efter bästa förmåga; Ärkeängel Camael:"Ditt livssyfte leder dig till ett välsignat karriärbyte". Gudinnan Diana: "Håll dina tankar, känslor och handlingar stadigt fokuserade på ditt mål så kommer du att nå det". Änglaterapi: "Du får stöd av energier från kristaller i din nuvarande situation" Änglatarot: "Lyckliga tider. Gör upp positiva, optimistiska, långsiktiga planer. På rätt väg". Ur samma tarotlek Änglatarot får jag ett "hoppande kort" - det är kort som ska studeras noggrant då det är ett budskap från ovan: "Missa ett tillfälle. Missnöjsamhet eller tristess. Öppna dina ögon inför möjligheterna".
Hur tolkar jag dessa kort? Jag väljer att tolka dem precis som de är. Att jag behöver lyfta blicken, tänka positivt, se framåt och ta för mig av livet. Att inte ge upp för destruktiva tankar, grubblerier och det som har varit. Att endast behålla de pärlor av minnen som är goda och att börja leva i nuet.

Jag känner att gudinnan Dianas kort ska jag skriva ut här i bloggen som en tankekraft till mig själv och alla andra som vill läsa. Det får bli the card of the day. De andra korten tar jag också till mig givetvis, annars skulle jag inte dragit dem.

Budskap från gudinnan Diana: "Ståndaktighet innebär att man håller fast vid ett beslut och inte tillåter sig att rubbas av yttre krafter. Föreställ dig att du är som en mäktig ek, med rötterna djupt förankrade i Moder Jord. Känn din solida styrka och hur du stadigt växer uppåt. Var viss om att vad som än händer kommer du att lyckas! Dina grenar kan vridas och vändas när du böjer dig mot ljuset, men dina orubbliga avsikter kommer att se till att inga vindar kan "blåsa bort" dig från ditt uppdrag. Ta ansvar för din kropp, din tid och ditt sinne och håll dem fokuserade på ditt mål!"

Vilka fina kort jag fått för dagen, budskap som är konkreta och som jag kan jobba med. För visst är det så att jag rätt vad det är känner tristess och missnöjsamhet, att jag då sänder ut negativa energier till universum och som omedelbart sänder tillbaka detsamma. Självklart ska jag lägga upp positiva, långsiktiga planer, självklart ska jag leva det liv jag önskar här och nu. Inte mår jag bättre av att leva i det förgångna och älta det som har hänt och som ändå inte kan göras ogjort.

Jag tycker det är fint det där med eken. Jag brukar när jag försöker somna tänka mig att jag går över en äng, solen strålar och värmer mig, vinden smeker min hy och rufsar till mitt hår. Jag ser en ek, en stor och ståtlig ek som i majestät sträcker sig upp mot himlen. Jag går fram till eken som öppnar sin stam och jag går in i eken. Mina fötter blir till ekens rötter, jag sträcker upp händerna mot ekens krona och mina händer och armar blir till ekens grenar. Jag känner hur jag blir ett med eken och jag känner mig hel, stark och stolt. Har jag tur så somnar jag där. Men ibland har jag varit kvar i eken länge och känt känslan av styrka och stolthet. Det är en bra känsla, en känsla av kraft. Att då mitt gudinnekort tar fram att jag ska föreställa mig som en ek är lite surrealistiskt men så oerhört coolt. Det är ju detta jag tror på. Det jag alltid trott på. Naturen är en helande och läkande kraft.
Jag ska ta mig ut i naturen och vara mer utomhus, jag ska rensa bort negativa, destruktiva energier och vara Cissi - den positiva och glada med en livsgnista och energi som få har. Det är dags att borsta bort dammet, vända ansiktet mot solen och låta skuggorna falla bakom mig.
Namaste <3 Cissi blomman

Höstens färger och harmoni

Hösten är här, regent öser ner och termometern visar 11 grader. Jag älskar hösten och dess mörker, jag tänder ljus, pyntar hemmet med saker och ting som får mig att må bra och hänger i soffan framför en bra serie eller film. Jag älskar att titta på serier - Vikings, Game of Thrones, Sons of Anarchy, The Shannara Cronicle, Twin Peaks och Taboo har jag följt via HBO. Nu är det Outlanders jag följer, en oerhört välgjord serie som ger mig feelgoodkänsla. En varm pläd, serie på TV:n eller en bra bok är en lisa för själen mörka höstkvällar.

Sommaren har varit bra, vädret kanske inte alltid har tyckt som jag men den har varit bra. Jag var rädd att saknaden av husvagnen skulle bli svår men det blev det inte, det var den tiden, det livet. I sommar har jag varit mycket ute, Nyköpings hus och vallarna med Nyköpingsån som porlar och virvlar förbi, en och annan båtresa har det också blivit. Jag har hyrt stuga i Dalarna med sonen och hans kompis, det var en upplevelse att åka i en liten Skoda Felicia 40 mil i värmen utan AC med två långbenta tonåringar, men det gick bra. De var glada och positiva, de fiskade, badade, skejtade och käkade på restaurang med mig. Det var helt underbart. Jag var ensam mestadels av tiden, satt på en bänk och såg ut över Orsasjön och dess fantastiska utsikt, jag mediterade, vandrade och bara var Cissi. 

David och jag har också hunnit med att vara på Åland två gånger. Första gången vi var på Åland i år träffade vi vår glömda släkt vi haft och har på Åland, som jag hittade genom gedigen släktforskning. När jag berättade namnen på de släktingar vi hade där visste min mamma och moster genast vilka de var, de hade träffat dem många gånger under de somrar de hälsade på sin mormor, min gammelmormor, men de hade aldrig förstått att dessa "tanter och farbröder" var deras mormors kusiner, de hade heller inte förstått att deras mormor kom dit som liten med sin familj vandrandes över isen från Finland för att bosätta sig och arbeta på de gårdar som tog emot arbetskraft. Min gammelmormors mamma, pappa, syster och moster kom dit sekelskiftet 1899-1900. Hennes moster blev kvar och så även hennes ättlingar. Det är dessa ättlingar vi i somras var och hälsade på. Min mamma, pappa, moster med man, David och Love åkte dit för att besöka de platser vår släkt bott och brukat. Det var en så rolig resa. Så mycket skratt, och släkten som egentligen är långväga, det är min mormors sysslingars barn och barnbarn, var så lika oss i så mycket. Jag var oerhört lik många av dem till utseendet. Det var en häftig känsla, jag har aldrig känt mig lik någon men nu gjorde jag det.

Vi åkte till en gård som min mamma och moster ofta var tillsammans  med sin mormor. Även min mormor och morfar var ofta där. Nu var stället övergivet och ett ruckel men mamma och moster ville prompt in. Min mamma vågade dock inte gå över det höga gräset så till vår förtjusning bar min pappa henne in över tröskeln så hon fick komma in i huset en sista gång. Som vi skrattade, vilken syn och upplevelse. Jag har givetvis kort på detta men av respekt för min mor så lägger jag inte ut det här. 

I september var jag och David återigen på Åland, vi åkte runt på öns skördefester och smakade av deras skörd, vi träffade återigen släkten på Haga Kungsgård där vi fikade, pratade och skrattade i över en timme. Jag hittade också till slut efter tre resor inom loppet av ett år den gård min gammelmormors föräldrar arbetade och där de bodde i arbetslängorna. Jag hittade den av en slump. Jag slog in Skarpans på min mobils GPS och vi hittade området som kallas för Skarpans där de hade bott. När vi åkte ut därifrån såg jag en gammal träskylt och där stod gårdsnamnet jag letat så länge efter. Bomarsunds gård. Jag åkte givetvis in på gården, for ut och fotograferade, insöp atmosfären och det kändes nästan som att jag kunde se hur arbetarlängorna var bebodda, hur mina förfäder arbetade i ladugården och på fälten. Det kändes som att jag var tillbaka till deras tid, det kändes som att de såg mig och vinkade åt mig. Jag stod där mitt på gårdstunet och kände mig hel och harmonisk. Men helt plötsligt ...TUUUUT!!! TUUUT!!! Jag hoppade till och tänkte nu kommer bonden och undrar vem fan jag är och kör bort mig, men icke. Det var David som tröttnat på att sitta i bilen och se sin mor stå som ett fån mitt på någons gårdstun.. hahaha.. så jag hoppade in i bilen och vi for vidare på vår härliga Ålandsresa. 

Min släktforskning har gett mig en bild av mig själv, vem jag är och varför jag är den jag är. Arv och miljö är en kombination. Uppfostran en stor del men arvet är minst lika viktigt. Mina förfäders rötter sträcker sig från Norra Savolax i Finland, ner över Åland, till Blekinge på min mammas sida. På min pappas sida finner jag Blekinge, Kiladalen, Östergötland och Runtunabygden. Det är en salig blandning av olika sorters människor som statare, båtmansägare, hemmansägare och jordbrukare, blekingebor, finländare och götar. Coolt. Jag tänker skriva en bok om min mormorsmormors resa från Finland till Åland. Det finns mycket tragiskt i den historien, i de kyrkoböcker jag läst minutiöst men den historien jag har hittat har också gett mig stoff till en bok. Någongång kommer jag att skriva den, tiden finns inte här och nu men någongång skriver jag den. 

Jag känner mig tillfreds med livet trots att 2017 har varit en berg och dalbana i känslor. Att vara ensamstående tonårsmor mitt i karriären är inte helt enkelt, men det fungerar och jag blir bättre och bättre på det. Jag har hyrt ut ett rum till en god vän så min inkomst drygas ut ännu mer. I jobbet går det bra, jag har många olika projekt och uppdrag på gång. Men det som ger mig mest är att leda två oerhört drivna och kompetenta administrativa enheter. Det är en stolthet och glädje. Min tonårsson David är en källa till stolthet, det finns så mycket humor och värme i den pojken. Snart fyller han sweet sixteen. Min förstfödda son Lukas är 19 år, har tagit studenten och fått jobb i det yrke han utbildade sig i. Jag är oerhört stolt över honom och hans person som jobbar på och far runt som resande kyltekniker genom landet. Att vara mamma till så fina söner är inget svårt jobb, det är ett lätt jobb, ett jobb som ger mig mycket kärlek och stolthet. 

Nu kommer hösten och med det många roliga uppdrag, bland annat ska jag börja utbilda en yrkesgrupp i hur man diagnoskodar i vårt datasystem, jag ska vara moderator på Culturum när det är hälsoveckans föreläsningar, jag har chefsutbildningar som jag går på och som ger mig mycket bra verktyg i mitt ledarskap och jag ska börja planeringen för vårens utbildning där jag och en kollega ska vara yrkeslärare för Campus YH Medicinska sekreterare 2017. Det ger mig kraft och energi att få vara del av så många inspirerande uppdrag. 

Det är dags att avsluta dagens blogginlägg som i vanlig ordning blev personligt och långt. Jag tar ett gudinnekort som jag lägger ut till mig själv och de som vill läsa bloggen och ta till sig gudinnornas gåvor. 

Jag får upp gudinnan Maat som är den egyptiska gudinnan för integritet, rättvisa och ärlighet.

Hennes budskap är: Låt mig föreslå en annan definition av rättvisa: Det är när alla inblandade ger upp sina personliga föresatser till förmån för hela gruppens gemensamma goda. Detta kräver tro på alltets visdom. I en tvist angriper man varandra för att man är rädd att inte få sin del av kakan. Dock är det så att angreppen ökar den smärta som var upphov till dispyten. Varför inte släppa ditt behov att det ska bli på ett visst sätt och i stället inrikta din heliga vilja på att lösa tvisten? Håll fast vid bilden av en fredlig lösning och låt bitarna fridfullt falla på plats. Släpp skuld och skam eftersom dessa känslor kan dra till dig angripande energier. 

Jag tar med tacksamhet emot gudinnan Maats kloka budskap. Så rätt hon har. Fred är vägen till frihet, fred är vägen till harmoni, fred är vägen till ett gott liv. Vem vill inte leva ett gott liv?! 

Jag känner igen mig i ovan, en skilsmässa är sällan fredlig, jag har inte varit den bästa parten i vår skilsmässa, den kunde ha blivit så mycket enklare om mitt temperament hade varit lite mer fredligt. 

Jag känner att detta gudinnekort talar till mig och jag ska ta budskapet till mig och stilla min önskan att alltid få sista ordet och att ha rätt. Det blir inte lätt, men livet är inte lätt, om allt vore enkelt fanns ingen utveckling, och om man betänker alternativet så är utveckling att föredra. 

Namaste <3 Cissi blomman