Sommaren har varit bra, vädret kanske inte alltid har tyckt som jag men den har varit bra. Jag var rädd att saknaden av husvagnen skulle bli svår men det blev det inte, det var den tiden, det livet. I sommar har jag varit mycket ute, Nyköpings hus och vallarna med Nyköpingsån som porlar och virvlar förbi, en och annan båtresa har det också blivit. Jag har hyrt stuga i Dalarna med sonen och hans kompis, det var en upplevelse att åka i en liten Skoda Felicia 40 mil i värmen utan AC med två långbenta tonåringar, men det gick bra. De var glada och positiva, de fiskade, badade, skejtade och käkade på restaurang med mig. Det var helt underbart. Jag var ensam mestadels av tiden, satt på en bänk och såg ut över Orsasjön och dess fantastiska utsikt, jag mediterade, vandrade och bara var Cissi.
David och jag har också hunnit med att vara på Åland två gånger. Första gången vi var på Åland i år träffade vi vår glömda släkt vi haft och har på Åland, som jag hittade genom gedigen släktforskning. När jag berättade namnen på de släktingar vi hade där visste min mamma och moster genast vilka de var, de hade träffat dem många gånger under de somrar de hälsade på sin mormor, min gammelmormor, men de hade aldrig förstått att dessa "tanter och farbröder" var deras mormors kusiner, de hade heller inte förstått att deras mormor kom dit som liten med sin familj vandrandes över isen från Finland för att bosätta sig och arbeta på de gårdar som tog emot arbetskraft. Min gammelmormors mamma, pappa, syster och moster kom dit sekelskiftet 1899-1900. Hennes moster blev kvar och så även hennes ättlingar. Det är dessa ättlingar vi i somras var och hälsade på. Min mamma, pappa, moster med man, David och Love åkte dit för att besöka de platser vår släkt bott och brukat. Det var en så rolig resa. Så mycket skratt, och släkten som egentligen är långväga, det är min mormors sysslingars barn och barnbarn, var så lika oss i så mycket. Jag var oerhört lik många av dem till utseendet. Det var en häftig känsla, jag har aldrig känt mig lik någon men nu gjorde jag det.
Vi åkte till en gård som min mamma och moster ofta var tillsammans med sin mormor. Även min mormor och morfar var ofta där. Nu var stället övergivet och ett ruckel men mamma och moster ville prompt in. Min mamma vågade dock inte gå över det höga gräset så till vår förtjusning bar min pappa henne in över tröskeln så hon fick komma in i huset en sista gång. Som vi skrattade, vilken syn och upplevelse. Jag har givetvis kort på detta men av respekt för min mor så lägger jag inte ut det här.
I september var jag och David återigen på Åland, vi åkte runt på öns skördefester och smakade av deras skörd, vi träffade återigen släkten på Haga Kungsgård där vi fikade, pratade och skrattade i över en timme. Jag hittade också till slut efter tre resor inom loppet av ett år den gård min gammelmormors föräldrar arbetade och där de bodde i arbetslängorna. Jag hittade den av en slump. Jag slog in Skarpans på min mobils GPS och vi hittade området som kallas för Skarpans där de hade bott. När vi åkte ut därifrån såg jag en gammal träskylt och där stod gårdsnamnet jag letat så länge efter. Bomarsunds gård. Jag åkte givetvis in på gården, for ut och fotograferade, insöp atmosfären och det kändes nästan som att jag kunde se hur arbetarlängorna var bebodda, hur mina förfäder arbetade i ladugården och på fälten. Det kändes som att jag var tillbaka till deras tid, det kändes som att de såg mig och vinkade åt mig. Jag stod där mitt på gårdstunet och kände mig hel och harmonisk. Men helt plötsligt ...TUUUUT!!! TUUUT!!! Jag hoppade till och tänkte nu kommer bonden och undrar vem fan jag är och kör bort mig, men icke. Det var David som tröttnat på att sitta i bilen och se sin mor stå som ett fån mitt på någons gårdstun.. hahaha.. så jag hoppade in i bilen och vi for vidare på vår härliga Ålandsresa.
Min släktforskning har gett mig en bild av mig själv, vem jag är och varför jag är den jag är. Arv och miljö är en kombination. Uppfostran en stor del men arvet är minst lika viktigt. Mina förfäders rötter sträcker sig från Norra Savolax i Finland, ner över Åland, till Blekinge på min mammas sida. På min pappas sida finner jag Blekinge, Kiladalen, Östergötland och Runtunabygden. Det är en salig blandning av olika sorters människor som statare, båtmansägare, hemmansägare och jordbrukare, blekingebor, finländare och götar. Coolt. Jag tänker skriva en bok om min mormorsmormors resa från Finland till Åland. Det finns mycket tragiskt i den historien, i de kyrkoböcker jag läst minutiöst men den historien jag har hittat har också gett mig stoff till en bok. Någongång kommer jag att skriva den, tiden finns inte här och nu men någongång skriver jag den.
Jag känner mig tillfreds med livet trots att 2017 har varit en berg och dalbana i känslor. Att vara ensamstående tonårsmor mitt i karriären är inte helt enkelt, men det fungerar och jag blir bättre och bättre på det. Jag har hyrt ut ett rum till en god vän så min inkomst drygas ut ännu mer. I jobbet går det bra, jag har många olika projekt och uppdrag på gång. Men det som ger mig mest är att leda två oerhört drivna och kompetenta administrativa enheter. Det är en stolthet och glädje. Min tonårsson David är en källa till stolthet, det finns så mycket humor och värme i den pojken. Snart fyller han sweet sixteen. Min förstfödda son Lukas är 19 år, har tagit studenten och fått jobb i det yrke han utbildade sig i. Jag är oerhört stolt över honom och hans person som jobbar på och far runt som resande kyltekniker genom landet. Att vara mamma till så fina söner är inget svårt jobb, det är ett lätt jobb, ett jobb som ger mig mycket kärlek och stolthet.
Nu kommer hösten och med det många roliga uppdrag, bland annat ska jag börja utbilda en yrkesgrupp i hur man diagnoskodar i vårt datasystem, jag ska vara moderator på Culturum när det är hälsoveckans föreläsningar, jag har chefsutbildningar som jag går på och som ger mig mycket bra verktyg i mitt ledarskap och jag ska börja planeringen för vårens utbildning där jag och en kollega ska vara yrkeslärare för Campus YH Medicinska sekreterare 2017. Det ger mig kraft och energi att få vara del av så många inspirerande uppdrag.
Det är dags att avsluta dagens blogginlägg som i vanlig ordning blev personligt och långt. Jag tar ett gudinnekort som jag lägger ut till mig själv och de som vill läsa bloggen och ta till sig gudinnornas gåvor.
Jag får upp gudinnan Maat som är den egyptiska gudinnan för integritet, rättvisa och ärlighet.
Hennes budskap är: Låt mig föreslå en annan definition av rättvisa: Det är när alla inblandade ger upp sina personliga föresatser till förmån för hela gruppens gemensamma goda. Detta kräver tro på alltets visdom. I en tvist angriper man varandra för att man är rädd att inte få sin del av kakan. Dock är det så att angreppen ökar den smärta som var upphov till dispyten. Varför inte släppa ditt behov att det ska bli på ett visst sätt och i stället inrikta din heliga vilja på att lösa tvisten? Håll fast vid bilden av en fredlig lösning och låt bitarna fridfullt falla på plats. Släpp skuld och skam eftersom dessa känslor kan dra till dig angripande energier.
Jag tar med tacksamhet emot gudinnan Maats kloka budskap. Så rätt hon har. Fred är vägen till frihet, fred är vägen till harmoni, fred är vägen till ett gott liv. Vem vill inte leva ett gott liv?!
Jag känner igen mig i ovan, en skilsmässa är sällan fredlig, jag har inte varit den bästa parten i vår skilsmässa, den kunde ha blivit så mycket enklare om mitt temperament hade varit lite mer fredligt.
Jag känner att detta gudinnekort talar till mig och jag ska ta budskapet till mig och stilla min önskan att alltid få sista ordet och att ha rätt. Det blir inte lätt, men livet är inte lätt, om allt vore enkelt fanns ingen utveckling, och om man betänker alternativet så är utveckling att föredra.
Namaste <3 Cissi blomman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar