Vårens klang och jubel

Vilken dag det har varit idag, majväder i mars, underbart! Marskatterna jublar och svenskarna går man ur huse till uteserveringar där de umgås, skrattar och ler. Mörkret är över för denna gång, mörkret som varit från november fram till nyligen, i nära ett kvartal har det varit grått och tråkigt och nu strålar solen som aldrig förr och värmen gör oss gott. Vi är ett stugsittarfolk men när vårsolen landar på våra breddgrader blir vi lite mer internationella och när de soliga dagarna är här känns det faktiskt som att vara utomlands. Svenskarna kan vara livfulla om de vill :)

Själv jobbar jag för fullt, jag har mitt heltidsarbete som enhetschef. Utöver det föreläser jag på Campus Nyköping/Eskilstuna/Ronneby om mitt yrke - medicinsk sekreterare - och föreläser på Läkarsekreterarförbundets kongress i maj och jag har börjat att jobba hemifrån med rättning av studenternas tentor och betygsättning av kursen patientrelaterad dokumentation och administration. Sist men inte minst ska jag läsa igenom fjärde terminens elevers examensarbeten med förbättringsfokus och även betygsätta dessa. Yrkeslärare är inte fy skam att extraknäcka som.

Så det är fullt upp ända fram till juni för miss Me! Det ger givetvis extra klirr i kassan men absolut störst är tillfredsställelsen att lära ut mitt jobb, att få vara med och utveckla och förbättra min yrkesprofession, och att få prata inför publik. Om ni visste vad jag älskar det :) jag älskar att stå inför en fullsatt kongress och prata om det jag kan, det jag står för och dessutom få betalt för det! 

Det är helt enkelt underbart!! Ibland måste de säga till mig att jag running out of time :)))

Hur blev jag sådan? Hur blev jag en person som inte räds folkmassor, som inte räds att stå på barrikaderna om det är något jag tror på, jag som var så blyg som litet barn. Jag vet inte. Jag tror att min uppväxt präglat mig mycket, där blygheten ersattes av total rebellion i tonåren där jag hatade att gå i skolan för att någon sa till mig. När jag gick ut skolan började jag jobba, jag städade varenda vrå i Oxelösund, TGOJ, Oxelösunds hamn, hela hundrahuset i Frösäng, Folkegatan, brandstation, jag typ ägde städningen i Ockle :) men rätt vad det var så gav det mig inget och jag gick vidare, som alltid när jag tröttnar. 

I vuxenlivet har det visat sig att jag har ett driv i mig, ett driv som jag inte kan ta på, jag får inte riktigt klart för mig varifrån drivet kommer. Det enda jag vet är att jag driver på, framåt, uppåt, uppåt, hela tiden bryter jag ny mark, jag räds inte förändringar, jag räds inte hårt arbete och jag räds inte människor. Det enda jag räds är att bli stillasittande och förvalta. Jag skulle dö av tristess som förvaltare, jag är en nybyggare, jag vill bryta ny mark och utvecklas. Jag kastar mig in i diskussioner och hur tilltufsad jag än blir så reser jag mig alltid upp och fortsätter diskutera så länge jag vet med mig att jag har rätt eller att diskussionen måste leva för att utveckling ska ske. Min moster brukar säga "vem är du lik av oss? Du är mycket kraftfullare och starkare än oss andra i släkten". Jag har funderat på det och kommit fram till att arv och miljö har präglat mig - arv: sega bönder, skogsfinnar, östersjöpirater och stadstattare. Miljö: industristad, tristess, rebell, Ebba Grön, fritidsgårn, hamnen, blåsten, kylan och allt som fanns för en tonåring i Oxelösund. 

Hur som helst och hur jag än blev så är jag oerhört glad över att vara jag! Oavsett vad andra tycker om mig så känner jag mig FANTASTISK! Det finns ett talesätt som jag gillar"My life, my descisions, my mistakes - I am what I am - your approval is not needed! 

Jag tror att min personlighet kan skrämma, en alfakvinna som styr och ställer, som vet vad hon vill, som sprudlar och är livfull, som lever sitt liv som hon önskar och säger det hon tycker. Jag tror att det skrämmer, jag tror att det agiterar och jag tror att det finns en rädsla för starka människor. Och rädslan vet ni är vår värsta fiende - det har Mahatma Gandhi kommit fram till under meditation och det har han fullständigt rätt i. 

Jag såg härom dagen något som jag skrivit på facebook förra året när terrorn nådde Bryssel på tal om rädsla. Jag lägger ut det här för jag tycker att det är så oerhört bra skrivet (ja jag vet hur man stavar till ödmjukhet), jag skriver det för att det hela tiden är aktuellt. Nu kan vi lägga till London och det kommer inte att ta slut, det kommer fortsätta så länge vi ger efter för rädslan över olikheter, och den rädslan finns i alla etniciteter och länder, det är inte endast västvärlden förunnat. 

Cissi Blomkvist: 

Dagligen nås vi av nyheter om hur det ser ut i världen, hur jordens befolkning fråntas den största rätten, att leva sitt liv på sitt eget sätt i frihet och kärlek. Att följa dessa nyheter är smärtsamt och fyllt av sorg. När sedan terrorn kommer närmre och närmre - Utöya, Paris, Bryssel, London blir smärtan, sorgen, tankarna och rädslan ännu större, det kommer nära, in på vår farstu och det får oss att inse människans sårbarhet och önskan att leva ett liv. Att vi i Europa sörjer våra egna förringar inte vår sorg över våra medmänniskors kamp och öden i övriga världen, den stärker i stället förståelsen och insikten vad de går igenom, det blir mer gripbart. Rädslan är vår tids största fiende, rädslan för olikheter vilket dagens samhälle med tydlighet visar. Idag blöder mitt hjärta för Bryssel, Europa, världen och jordens befolkning. Vi måste tillsammans stå enade mot terrorn, stå upp för vår rätt att leva i fred, frihet och kärlek. Nu måste vi skaka av oss rädslan eftersom rädslan föder ondska och vad ondskan kan göra visar historien. Vi måste ta tillbaka det som är vår födslorätt- det fria livet 💜

Och det är lite så jag vill leva, ett fritt liv fyllt med kärlek och förståelse för varandra, att inte behöva ändra sig för att behaga någon annan. Att bara få vara jag och få leva det liv jag vill leva.

Jag drar ett änglakort förstås och får upp gudinnan Aeracura: Du är bara i början, så ha tålamod med dig själv och processen och ge inte upp. 

Tolkning: "På många sätt är du som en blomknopp som är mogen och redo att slå ut och växa. Försök inte att skynda på den här processen eftersom den är en del av din vackra livsväg. Njut av att tillägna dig nya kunskaper och färdigheter. Ägna tid åt att samla på dig nya idéer. Ge din kropp näring genom frisk luft, sol, vatten och hälsosam mat. Snart nog kommer den omisskännliga signalen om att det är dags att omsätta dina kunskaper i praktiken."

Vilket underbart kort att få upp en dag som denna, en dag när jag känner att livet spritter i mig, när jag känner att jag kommer att klara detta trots att det varit jävligt tufft. För visst är det tufft att vara 48 år och ensamstående med två söner som inte vill ha en ensamstående mamma, de vill ha sin pappa här, de vill ha en hel familj och det har jag tagit ifrån dem, de har inte fått välja, och det gör ont! Och det är tufft att ha hela, långa helger som är ensamma - en ensamhet jag för övrigt längtat länge efter - och helt plötsligt inte vet vad jag ska lägga tiden på. Det är inte lätt. Även fast det är mitt beslut, så är det inte lätt. Många sömnlösa nätter, många gråa hårstrån. Men som Mandy Hale skriver: Strong women don´t play victim, don´t make themselves look pitiful and don´t point fingers. They stand and they deal!  

Och det tänker jag fortsätta med, jag tänker fortsätta vara Cissi med mina fel, brister, mina goda sidor, och mitt jävlar anamma. Jag tänker blomstra, jag tänker stå upp för det jag tror på och jag tänker driva mig framåt. Om det innebär att jag får vara ensamstående resten av mitt liv så är det så det får bli. I stand and I deal. Jag tänker inte ändra mig, jag är 48 år och livet är här och nu för mig. Jag hoppas att ni känner likadant, att ert liv är här och nu och att ni lever det livet så som ni vill ha det med kärlek, harmoni, glädje, vänskap, hälsa och välstånd. Jag önskar er alla det bästa! 

Namaste <3 Cissi Blomman

Blues är gladare än detta blogginlägg

Våren kom, sågs och försvann. Typ så känns det. Men efter regn kommer solsken säger ett ordspråk och även om det inte känns så just nu så är det såklart sant. Winston Churchill myntade många goda citat, ett av dem - för övrigt min favorit - är "Livet har lärt mig att idioterna många gånger har rätt" och det stämmer rätt så bra för det mesta men långt i från alltid. Så ordspråk och citat får man lov att ta med en nypa salt helt enkelt. Det var nog det han menade Churchill när han efter en halva Pol Roger gav världen sina citat.

Mina blogginlägg har alla andats positivism och framtidshopp och då är det svårt att blogga när livet är surt. Men jag bloggar ändå, för som vi alla vet så är livet en berg och dalbana, ibland går det upp och ibland går det ned. Just nu går den där berg och dalbanan nedåt. Jag är sur! Helt enkelt skitsur!

I går var jag på Femörehuvud och tänkte sitta på en klippa, lapa sol, fotografera och bara vara. Jo tjena och adjö. Varenda klippskreva var ta mej fasenn fylld med antingen barnfamiljer eller 60 plussare. Var jag än försökte sätta mig så dök det upp någon som störde min inre frid och ro. Nej där gick inte att vara, jag fick klaustrofobi och agorafobi typ, helt galet att få det på Femöre som bara är hav och luft, det trodde jag aldrig. Ett tag funderade jag på att göra snarskank på alla som kom i min väg, men det blir svårt att förklara när hela Östersjön kryllar av plaskande människor medan jag sitter torrskodd på en klippa lapandes sol.. Så jag gick helt enkelt hem. Fick en bild av grinden, fyren och ett silverglittrande hav i alla fall. Men för att få det visade jag tänderna för alla som gick i närheten så de flydde in i någon skreva och tänkte nog att jag var en folkilsken idiot, jamen amen det var jag!!

I dag när jag kom hem tänker jag glatt - åh vilken bra dag det har varit idag, jag har ju åkt i regn till Eskilstuna på en produktionsplaneringsdag som inte gav mig något, jag fick med mig en passagerare jag inte bett om - dock visade det sig att han var genial på att shitchatta så det blev en trevlig resa ändå trots att han är statistiker - och jag fick min IDI idag att fylla i där jag insåg att jag är väldigt temperamentsfull, rent av bångstyrig och diskussionslysten på gränsen till rabiat.
Nåväl jag tänker glatt när jag kommer hem, dagen har varit sååå bra trots ovan så nu ska jag gå in på skatteverket och se hur mycket pengar jag får tillbaka på skatten.
Zip, error, SQL and slap in the face - 6000 kronor i KVARSKATT för att jag tjänade för mycket förra året och det drogs för lite skatt. Hurra,!!! Svinhugg går igen säger de i Norrland, What goes around comes around säger de over there och i Indien säger de Karma. Vad jag säger tänker jag inte skriva i text. Jag är långt ifrån så PK som norrlänningar, amerikaner och indier i alla fall. Det jag säger är helt enkelt barnförbjudet.

Jag är tämligen övertygad om att jag fått det för mina synder. En röd lampa som lyser på skatteverket - låt oss säga att jag helt enkelt är i red light district och lirar på skatteverket efter mer än två decennier. Det var som så att när jag jobbade på vårdcentralen i min hemstad - dvs i mitten på 90 talet - 25 år gammal ringde jag till skatteverket angående skatten som dragits på min magra timlön som jag tyckte var för mycket.
Damen som svarade var långt i från serviceminded, långt i från, hon hade inget till övers för mina krav på sänkt skatt och önskemål om typ politisk asyl eller what ever. Hon behandlade mig som en mindre vetande och efter en halvtimmes dividerande tröttnar jag - och till mina kollegors förtjusning hör de mig vråla - "Om du din klimkateriekossa kunde lyssna på mig i åtminstone två jävla sekunder så vore hälften nog, hur i helvete kan de i dessa arbetslöstider anställa en sådan jubelidiot som dig". Kärringen la på luren mitt i örat på mig. WHAT??!! Jag blev oxtokig och ringde upp igen och hojtade på någon annan stackare som svarade. Om jag fick rätt? Nej du fan, det fick jag inte och inte nog med det - två år i rad efter detta samtal fick jag kvarskatt. Men därefter vände det och jag tänkte att YES jag har klarat mig men icke - nu 2017 har de väl ont om folk i dessa deklarationstider så damen som blev kallad klimakteriekossa av mig 1994 är troligen inne och knäcker extra och nu har hon fått syn på mitt namn och BAM tryckt på knappen - Yes!! där fick hon den lilla snärtan tänkte hon säkert, och hon log troligen ett skadeglatt leende och tänkte klimakteriekossa är du troligen själv numera så sug på den och denna kvarskatt - svinhugg går igen.
Jojo, så kan det gå. Man får lida för sina synder det kan jag lova.

Det blir inga änglakort idag förresten. Änglakorten ger positiva "fångadagenaforismer" och "se positivt på livet- så får du positivt tillbaka-citat" och sådant som en grinig Cissi inte på några villkor har lust att lyssna på just nu.

Nä nu ska jag gå ned till tvättstugan och hämta upp tvätten, har jag tur så halkar jag inte i trappan och får ingen elektrisk stöt av torktumlaren. Har jag tur så sover jag sött för natten och i morgon är en annan dag som han Christer Björkman sjöng en gång i tiden i Melodifestivalen. Och det ska vi alla vara glada för - både att det är en annan dag i morgon och att han Christer Björkman förhoppningsvis aldrig mer tar ton i Melodifestivalen för på den tiden det begav sig längtade vi alla efter den där andra dagen.

Skönt att mars snart är över, skönt att vintern nu börjar slåss i underläge, det har varit en för jävla tuff vinter, en vinter som varit så grå och tråkig att till och med gråsparvarna är färggladare


Vandra i skönhet god vänner och vad ni än gör - reta aldrig upp en tjänsteman från skatteverket det kan stå dig dyrt i decennier, tro mig jag vet!!

Tjo och tjim och namaste <3 Cissi blomman

I feel like a woman

Man I feel like a woman! Så sjunger hon Shania Twain, jag tycker det är en bra start på internationella kvinnodagen så jag fyller min lägenhet med hennes underbara röst.

Den internationella kvinnodagen har jag många gånger fnyst bort, vadå jag vet att jag är en kvinna, jag har mina dagar varje dag. Men så självklart är det inte för alla i världen och har inte heller varit förr i tiden. Det inser jag nu när jag blivit äldre, 48 vintersolar, jag inser att jag är oerhört lyckligt lottad, jag är frisk, har friska barn, ett bra jobb, goda vänner och en bostad jag trivs i. Jag tänker på de som slagits för vår tids kvinnliga frihet, eller västvärldens kvinnliga frihet. Hur många är de inte som fått utstå spott och spe, suttit i fängelse, blivit tvångsmatade, torterade för sin sak, vår sak, kvinnornas rätt till sin egen kropp och hjärna. Vi får inte glömma förintelsen, absolut inte, men vi ska heller inte glömma häxjakten på 1600-talet där kvinnor brändes på bål, kvinnosakskvinnornas kamp för kvinnlig rösträtt, kvinnans rätt att göra abort, kvinnans rätt till sin egen kropp, kvinnans rätt till arbete.

Jag kräks när jag läser i media om en kvinna yngre än mig som inte vill utföra abort trots att hon är utbildad barnmorska för våra skattepengar. Nu stämmer hon den offentliga sektorn för diskriminering och även det kommer att kosta oss dyra pengar. Skämmes ta mej fan, men innan läs på! Läs din historia och om den inte passar flytta då till ett land som låter 12-åriga flickor föda fram barn efter våldtäkt då deras tro inte tillåter abort. Våra skandinaviska systrar vänder sig i sin grav när de hör att vi på 2000-talet tar det de stred för i blodvite som en rättighet vi alltid haft.
Så systrar som är i livet, läs på och betänk att feminism är en lyx som vi kan använda oss av och som vi fått till skänks av våra förfäders kvinnosakskamp.

Jag tänker också på min släktforskning där jag hittade att min mormorsmormor blev absolverad uppe i Finland 1899, Finland var då ryskt och ortodoxt. Absolverad betyder att hon av kyrkan fått syndernas förlåtelse. Hur hade hon syndat, vad hade hon syndat? Enligt kyrkböckerna står det att läsa att hon haft en utomäktenskaplig förbindelse och därav absolveringen men var någon man samtidigt

absolverad? Åh nej, det stod inte ett dyft i kyrkböckerna om mannen. Hon emigrerade sedan till Åland med sina barn och sin make, om hon nu haft en frivillig utomäktenskaplig relation hade då hennes make och tillika far till hennes två döttrar följt med? Troligen inte. Men det vet vi inte. Det vi vet är att hon blev absolverad i kyrkan en söndag men inte mannen hon haft den så kallade förbindelsen med. Jag har läst historien, jag har sett hur det var på den tiden, herremän och pigor. Ja ingen vet. Men å hennes vägnar tänker jag alltid slåss för kvinnans rätt.

För några år sedan satte jag upp ett tidningsurklipp på jobbet: "Om du vill ha en man som är varm och öm får du dänga honom i elementet. Då blir han som du vill". En manlig kollega kom förbi och sa till mig att om han hade satt upp det där men om kvinnor så hade det blivit ett jävla liv.
Jag berättade det för en vän som är gay, han fnös och sa, så lågt av honom att ens kommentera, vad har inte kvinnorna i alla tider fått höra och utstå. Han borde ha skämts att ens nämna det.
Jag tänker att vi alla har så lätt att glömma vår historia och att vi alla är så snabba att snacka jämställdhet. Och att både min manlige kollega och min vän har rätt i sak båda två.

Till och med mina ängla- och gudinnekort tar mig på orden och ger oss i dag en affirmation: Abudantia - Överflöd:"Att be om hjälp är inte ett tecken på svaghet utan på styrka. Du är mycket kraftfull och jag är här för att stötta dig medan din styrka växer. Det är helt rätt att du får den här hjälpen, eftersom vi fungerar som ett team. Jag har hört dina böner, din oro och dina affirmationer. Nu tömmer jag mitt ymnighetshorn över dig, så var beredd på oförutsedda händelser och gåvor. Lägg märke till nya idéer, känslor och visioner inom dig. Denna vägledning ger dig klara hänvisningar om hur du ska agera i samarbete med mig. Tillsammans är vi omöjliga att stoppa. En oväntad ekonomisk lyckträff kommer din väg om du är öppen att ta emot, det finns inget du behöver oroa dig för utan visualisera och affirmera överflöd och överflöd kommer till dig på många sätt" 
Namaste gudinnan Abudantia <3

Såklart hjälper inte allt med tankens kraft och affirmationer, det handlar ju också om val man gör i livet, en del bra val, en del mindre bra val. Men jag tänker att om vi varje dag går upp med ett leende ur sängen med en känsla av att i dag blir det en bra dag, i dag har jag sol i sinne. Och om vi varje dag försöker göra något gott om så bara att säga hej en gång för mycket till kollegan så är min fasta tro att vi sänder ut positiva vibrationer till universum och det sänds tillbaka med all kraft.
Det är svårt, jag vet, men det är viktigt att sända ut positivitet till världen. Ibland när jag mår dåligt så gör jag som min gode vän Biggan lärt mig: jag säger till universum: jag är ledsen, förlåt mig, jag är tacksam, jag älskar dig. Jag tycker att det blir lättare i mina axlar och bröst när jag sagt dessa ord till universum, det kan vara väldigt flummigt jag förstår det, men det är ungefär som att tacka gud för maten som står bordet, eller räkna allt det goda man har i livet. Så länge du tror att det gör gott och ger dig god karma så gör det dig också gott.

Just nu läser jag en bok som handlar om 1800-talets Sverige, där yngsta dottern i familjen inte är lydig sin far, hon lever som en man enligt honom och som straff klipper han av henne håret och skickar henne upp till lapphelvetet. Jag tänker att vi i västvärlden tack vare våra bortgångna systrar faktiskt har fått det så bra det går att få, nu är det upp till oss att inte låta historien glömmas.

Så sist men inte minst så vill jag be er alla att fira internationella kvinnodagen med en tanke på dom som inte har det så bra som vi har, en tanke på historien och varför en kvinnodag är viktig och en tanke på hur bra vi har det och att detta inte är till skänks utan en gåva vi ska förvalta till våra systrar.

Namaste Cissi Blomman <3 Man I feel like woman