Good deeds or dirty deeds - valet är ditt

Att leva är nog bland det svåraste som finns. Ständigt ställs vi inför frestelser och val, ibland gör vi bra val, ibland gör vi mindre bra val. Valen är ju dock alltid våra. Vi bär alla på känslor och ryggsäckar. Vissa av oss använder känslorna för att göra gott, andra använder känslorna för att ödelägga. Dock har vi valmöjlighet att göra rätt val både när det gäller frestelser och känslor.
Du får en andra chans säger vi ofta, men vad händer sedan då? Ska vi bara ge människan två chanser? Är livet så enkelt att om du gjort ett dåligt val - a dirty deed-  då är du en sämre människa om du inte gör rätt val nästa gång?

Jag tror på att ge många chanser både till mig själv och de jag har i min närhet. Självklart beror det på vad det är för deeds som har begåtts, vissa saker är oacceptabla i ett samhälle och då är det svårt att ge en andra chans eller fler chanser överhuvudtaget, men det har vi en brottsbalk för och inget jag tänker gå in på här.

Jag vill mer återgå till mina funderingar kring människors val, om etik och moral.När ger vi upp? När känner vi att allt håller på att falla samman? Hur kommer det sig att vi gör mindre bra val när vi egentligen vet vad som är rätt och vad som är fel? Jag tror mycket på uppväxten, miljön som vi levt i, visst är arv också en byggmassa men jag tror mest på miljön.

Jag växte upp i en bra familj, en familj som älskade mig och som gav mig en personlighet som är rakt på sak, modig och positiv. Men jag var ändå blyg i stora församlingar, jag var kortväxt, hade fullt med eksem och bet på naglarna. När jag började 4:an på Peterslundsskolan i en helt ny klass var det bäddat för utsatthet. Jag blev mobbad. Hela 4:an, 5:an och 6:an blev jag svårt mobbad och utstött. När ni andra dansade på disco, var med i sanning eller konka så var jag panelhöna, ingen ville dansa med mig, ingen ville då rakt ha sanning eller konka med mig. Jag var eksemhäxa och konstig. Jag sa vad jag tyckte, ville jag inte något så sa jag det och det togs inte väl emot.

På sommarlovet mellan 6:an och 7:an när jag skulle byta skola till Ramdalsskolan, var jag rädd. Livrädd att det skulle fortsätta denna utsatthet, denna plåga. Jag låg en natt och funderade på om jag skulle helt enkelt strunta i att gå dit, om jag skulle lämna allt och aldrig mer komma tillbaka. Men där och då fick jag en styrka - kanske första tonårshormonen började poppa upp - och jag beslutade mig för att slå tillbaka, och att aldrig mer ta skit, aldrig mer vika mig för något eller någon.
Första skoldagen var de där - mina värsta plågoandar - de började med att sätta krokben för mig och förväntade sig att jag skulle bli ledsen, rädd och som en strykrädd hund ta mig därifrån. Jag gjorde ingetdera, det jag gjorde var att jag skrattade med dom. Deras miner var obetalbara.
När vi sedan gick till engelskalektion och fick våra platser ville engelskaläraren att jag skulle sitta i mitten med mina plågoandar framför mig, bakom mig och på sidorna. Helt enkelt bli omringad.
NEJ sa jag! Jag sitter längst bak! Jag tog mina böcker och satte mig längst bak. Engelskaläraren blev högröd i ansiktet och skrek så det ekade att jag skulle sitta där han sa till mig punkt slut!
NEJ sa jag, jag sitter bra här, vill du flytta på mig får du bära mig. Han blev eldsflammig i hela ansiktet tog upp en nyckelknippa och kastade mot mig - likt en projektil - jag hann precis ducka och så skrek han ut!, du får sitta i OBS-klassen!!!
Jag tog upp nyckelknippan och jag kände hur det brann till i huvudet, nu fick det fanimej vara nog! Jag tittade på honom skrattade och sa det kan du glömma och sulade tillbaka nyckelknippan som strök förbi hans kind rakt in i svarta tavlan. Det blev dödstyst i klassrummet. Läraren sa inte ett ljud, mina plågoandar och övriga medberoende som aldrig sagt ett ljud av rädsla för att råka lika illa ut själva satt som förstenade. Var detta lilla Cissi - eksemhäxan?? Vad hade hänt?!?!
Jag tog mina böcker gick ut, tittade på läraren och mina så kallade klasskamrater och talade om för dom varför jag vägrade sitta i mitten, talade om för dem hur mitt mellanstadiet sett ut. Jag talade om för dem att nu var jag trött på denna behandling, jag talade om för dem att varje gång de utsatte mig för något så skulle jag slå tillbaka ännu värre. Sedan gick jag. Det var aldrig någon som utsatte mig för något igen.
Nästa gång vi hade engelska satt lilla Cissi längst bak i klassrummet. Jag hade gjort ett val - ett bra val!

Dessvärre hade min skolgång givit mig en skev bild av människan och jag gjorde många mindre bra val därefter, hela högstadiet och gymnasiet var Rock´n Roll för mig, dock inte betygen de var mer Blues. Men jag levde ut, jag såg till att få dansa på fritidsgården, tog för mig av kyssar och uppmärksamhet. Levde rövare med likasinnade och hade säkert hållit på så i oändlighet om det inte vore för min uppväxt på hemmaplan, min uppfostran. Till slut så lugnade jag mig, började jobba och mitt driv fortsatte men nu med jobbet. Jag har alltid drivits av känslan "jag ska visa dom jävlarna", det tog lång tid att förstå att den jag vill bevisa något för är mig själv. Jag vill bevisa att jag duger som jag är, att jag är fantastisk och att det liv jag har haft bakom mig är något som har gjort mig till den jag är i dag, att det är en del av min framgång. Det vill jag tro.

When everything seams to fall apart, that´s when everything new that you prayed for has room to enter your life /Doreen Virtue

Den går rakt in i hjärtat, den texten. För där och då på sommarlovet mellan 6:an och 7:an då föll allt, jag kände att jag inte orkade mer men jag reste mig upp och jag slog tillbaka och jag tog tillbaka mitt liv. Jag tog tillbaka rätten att vara Cissi, med eksem, med nagelbitning, med it´s my way  or the highway. Och när jag tänker på vad som hade hänt om jag inte fått den styrkan där och då så känner jag att om jag betänker alternativet har mitt liv varit väldigt bra, jag har haft det gott. Jag har fått och jag  har tagit alla chanser och tagit mig framåt. Jag har gjort mer bra val än dåliga val i livet och det är jag STOLT över!

Voltaire sa en gång "I have decided to be happy because it´s good for my health". Det hade han rätt i, tänker vi mörka det-går-inte tankar då kan jag lova att allt inte kommer att gå, men om vi tänker det-kommer-att-gå bra-tankar då kommer det att gå bra. När vi tänker positiva tankar har vi beslutat oss för att vara lyckliga, vi har beslutat oss för att rensa våra själar och sinnen från negativa energier och vi kommer att må så mycket bättre.

Sist men inte minst vill jag ändå skriva: Följ ditt hjärta, men glöm inte att ta med hjärnan! Do good deeds and karma will respond. Do dirty deeds and karma will respond. Your choice!


If you want a change - you must be the change you will see in the world /Mahatma Gandhi

Jag önskar er alla en kväll med bra val, men om du skulle göra ett mindre bra val så har du i alla fall hos mig en ny chans att få beroende på vad valet utmynnade i.

Och glöm aldrig - den som är utan synd kastar den första stenen - ett livsråd jag försöker leva efter!

<3 Namaste <3 Cissi Blomman