Deppig för att husvagnen som jag och min ex man haft på mitt smultronställe Jogersö nu är ett minne blott. Platsen är uppsagd, vagnen är bortforslad och uppställd på parkering. Det kändes mycket mer än jag kunde tro, direkt vid vårt uppbrott gjorde vi upp att han tar vagnen. Jag har inte råd att ha den och har heller ingen önskan att ha den själv. Och ändå kändes det ända in i själen, jag har älskat att hasa runt där och att leva husvagnsliv. Men allt har ett slut. Många tårar har fallit idag, inte bara för husvagnen naturligtvis utan även för hur livet blev, att jag inte kunde hålla ihop mitt äktenskap och min familj. Det känns oerhört tungt. Men jag ser framåt, blickar upp mot solen och låter skuggorna falla bakom mig. Det är inget fel att gråta, det är bra för själen att få lätta lite på vikten.
Jag är glad därför att jag blivit nominerad att hålla ett seminarium på nationella primärvårdsdagarna i ämnet effektivare resursutnyttjande i vården och rätt använd kompetens. Det känns oerhört hedrande och även om jag inte blir utvald till att hålla seminarium är jag oerhört glad över att ha blivit nominerad. Det är riktigt stort faktiskt. Jag sträcker mig mot himlen och känner hur högt jag når!
Och beslutsam är jag - beslutsam att följa min själsväg, att följa min vilja och att ha roligt. Att göra det man måste är att göra det man vill. Jag mår bäst ensam, jag vill skriva - här på bloggen men jag skriver också vid sidan av min släkthistoria och mina memoarer - jag vill utvecklas i det andliga och jag vill hålla på med fotografering.Jag vill jobba och jag vill driva runt mig själv.
Jag är en alfahona och alfahonor är svåra att ha att göra med, stolta och starka är vi. Och vi mår bäst själva. Men visst gör det ont. Jag mår inte bra av att göra de jag älskar mest illa. Jag hade önskat att jag kunde ge mina barn en trygg framtid där det fanns en hel familj att falla tillbaka på. Så blev det inte. Och det får jag leva med. Att jag krossat min familj för att få förverkliga mig själv, egoism ja absolut, men det är viktigt för mig. Och även om det är mitt beslut gör det jävligt ont! Jag blir så trött när jag får höra "det var ju det här du ville, var glad". Jadå jag är glad, men jag är också ledsen och jag är också arg. Jag är ett eldtecken, jag lever på mina känslor och just nu är livet en rollercoaster i känslor men för det mesta står jag upp och när det går nedför kravlar jag mig med en dåres envishet upp igen. Stolt, stark och trygg!
Det går bra i yrkeslivet, riktigt bra faktiskt. Men det går inte särskilt bra i privatlivet. Det är ensamt (ja jag vet jag vill leva ensam), jag har ingen att prata med efter jobbet om hur dagen varit, familjemiddagarna är ett minne blott. Den stora sonen är 18 år och sällan hemma, den yngre är hemma men det blir inte mycket till familjemiddag med bara oss två. De vänner jag haft och som vi träffat par om par har försvunnit, mitt husvagnsgäng har jag gått ur eftersom jag inte har någon husvagn längre och de vänner jag hade innan jag gifte mig och fick barn har jag försummat. Tack och lov har jag så mycket jobb att jag klarar mig ändå och jag har mina barn och jag har tre goda vänner som jag återfunnit, de känner inte varandra men jag har känt dem var och en sedan 80-talet. Jag har skrivit det här förr och jag skriver det igen - utan dem hade jag blivit tokig. De har stöttat mig när jag gråtit, skrattat med mig när jag varit glad och pimplat vin med mig när jag varit partysugen. Många långa timmar har vi chattat och många långa timmar har vi suttit och pratat in på småtimmarna. Jag önskar alla att ha dessa goda vänner. Tänk att dom de facto kom tillbaka till mig när jag hörde av mig trots att jag försummat dem i så många, långa år. Det är vänskap och jag är oerhört tacksam.
Så på det stora hela går det nog bra i privatlivet, det ser väl ut så som jag vill ha det. Jobb i veckorna med soffhäng vardagskvällarna, städning och förhoppningsvis lite kul på lördagarna och söndagarna är vilodag. Ja jag har det nog rätt bra faktiskt. Jag har ju mig själv och mina barn, det finns de som har mindre än så.
Jag tar ett änglatarotkort och får fram: Fem i vatten - Saker och ting har kanske inte blivit som du förväntade dig. Var försiktig så du inte fokuserar för mycket på det negativa, då det finns något positivt i varje situation. Du kan missa ljusglimtarna. Att kämpa eller att försöka ignorera förändring hjälper dig inte. Ha i stället tillit till att allt händer av en orsak. Det är hälsosamt att sörja det som är förlorat och ta tiden att helas. Ta hjälp av vänner, familj och kloka rådgivare för stöd och tröst. Du är i slutet av en relation och har en önskan att kunna ändra det förflutna. Kanske gråter du över spilld mjölk.
Haha jag blir full i skratt, mycket av detta kort stämmer överens med det jag skrivit ovan. Mina änglar vill mig och er läsare väl. De vet att efter regn kommer solsken och att livet ger och livet tar. De vet att vi har lätt att hemfalla åt negativa tankar men de vet också att det finns mycket positivt i livet och att allt har en mening. Jag finner tröst i detta kort. Och jag blir stärkt.
Jag är en trotsig, oförbätterlig kvinna, outhärdlig för många människor. Jag är resultatet av mina ansträngningar, och även mitt lidande, för jag har alltid vägrat vara ett offer eller en slav. Vad du ser är allt jag är, utan någon falskhet; någon som älskar sig själv och som över allt annat älskar livet.
Love u all <3 Namaste <3 Cissi som har blommor i sitt hår
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar