Utanförskap

När ett år har gått så bör vi alla ge oss tid för eftertanke, tid för minnen och tid för bokslut. I dag går mina tankar till utanförskap. Vad är det som skapar en känsla av utanförskap och går det att komma tillbaka efter händelser som etsat sig in i själen? Jag blev mobbad från 4:an till 7:an, jag kallades exemhäxa, äckel, torris och tönt i skolan. Jag var alltid ensam på skoltid, ingen vågade eller ville ge mig stöd, ingen såg min utsatthet, hur min personlighet förminskades. Varje dag fylldes av glädje och ångest. Glädje över att komma hem till familj och kompisar, ångest över att gå till skolan och utanförskapet. Jag teg och led, visade aldrig familjen vad som pågick, de arbetade hårt för att vi skulle ha det bra, jag ville inte såra dem. I stället för att brytas ned blev jag arg, arg på lärarna, arg på mobbarna, arg på skolan, arg på livet. 

När jag började 7:an kom vändningen, jag fick helt enkelt nog och slog tillbaka. Mobbningen upphörde men skadan var kvar. 
Min känsla av utanförskap ledde till att jag struntade i studier, skydde det normala och sökte mig till de som hade samma upplevelser som mig. Vi levde rövare, provade allt som höll tankarna och känslan av misslyckande borta. Vi garvade oss igenom livet, men skrattet var ihåligt. 
Trots att skolan tog slut och jag började jobba så fortsatte livet de Luxe med vilda nätter och jobbande dagar. Jag skötte jobbet, jag skötte fasaden men inom mig rasade ilskan. Fram till 25 år är som en dimma där jag ömsom är i Oslo, Stockholm, Köpenhamn, Amsterdam och Nyköping, alltid jobbandes, alltid vild. Men 1993 tog livet de Luxe stopp. Anledningen till det var så banal som att jag i en rutinkontroll står öga mot öga med en polis som visar sig vara den värsta av skoltidens mobbare. Hans skam och skuld i blicken gav mig upprättelse och ilskan rann av mig. 
Åren har gått, och det är inte förrän nu i 48 års ålder jag känner känslan av samhörighet, efter år av terapi har jag lagt det bakom mig. 
Vi måste bekämpa mobbning, näthat och segregation och ta hand om varandra. Behandlar vi människor som vi själva vill bli behandlade är mycket vunnet. Det går att komma tillbaka från utanförskapet, jag har bevis.